När ett barn dör
Avskalat och rakt på sak beskriver Wasa Teaters Den där fjärde hur det är när vardagen rämnar i grunden.
Text: Benny Haag. Regi: Ann-Luise Bertell. Scenografi: Jeremy Crotts. I rollen: Carl Alm.
Premiär på Wasa Teater 20.2.
Ögonen blanka av tårar. Han sväljer, tystnar, söker ord för det ofattbara och outhärdliga: Min fjortonåriga son kommer snart att dö. Sedan börjar han berätta.
Monologen Den där fjärde, skriven av den svenska skådespelaren och författaren Benny Haag, är en ärlig och berörande berättelse om en familj där det äldsta av tre minderåriga barn ligger på sjukhus i slutstadiet av obotlig cancer. Synvinkeln är pappans. Han är hemma en sväng, ska vila lite, men sneglar hela tiden på mobilen.
Wasa Teater och regissören Ann-Luise Bertell har valt en pjäs vars tema på allvar angår var och en i publiken ‒ säg den som aldrig drabbas av sjukdom och sorg. Avskalat och rakt på sak men utan att vara påträngande skildrar föreställningen hur det är när vardagen rämnar i grunden och man måste uthärda det värsta samtidigt som vänner försvinner, grannar tar omvägar och mentaltränare mässar ”tänk positivt”.
På scenen står Carl Alm, utan åthävor, omgiven av fyra blå stolar, några barnteckningar och ett vitt draperi. Stolarna har med pjäsens titel att göra. Den anspelar på en tv-reklam för Barncancerfonden i Sverige där tre barn sitter på varsin stol medan en fjärde stol gapar tom. Budskapet är brutalt: tre av fyra barn överlever cancer.
Kraft och ljus
Tre år har hunnit gå sedan sjukdomsbeskedet. Pappan brottas konstant med självrannsakan och skuldkänslor och hjälplöshet och dyrköpta insikter om vad som är viktigt på riktigt. Varför var han inte mera närvarande medan Johan var frisk? Hur kunde han missa att sonens trötthet berodde på annat än tonårsleda? Varför kan han inte få dö i stället? Hur ska han och familjen orka?
Det utgår kraft och ljus från pjäsen, som det gör när svåra saker behandlas utan skygglappar. Ibland uppstår viss tragikomik, vilket är befriande. En och annan kliché om liv och död har nog också slunkit med, fast jag vet inte om det gör så mycket.
Monologer är en svår, svår konst där skådespelaren ställs inför jättekrav på närvaro och leverans. På premiären kändes föreställningen ännu lite trevande. Carl Alm såg ut att kämpa med texten, men efterhand bottnar han säkert stadigare i den så att rollen får tydligare kontur och gestaltningen lyfter.
Den där fjärde spelas på Wasa Teaters miniscen Vasallen och turnerar i Österbotten. I anslutning till produktionen auktionerar man ut tio blå stolar tillverkade av scenografen Jeremy Crotts till förmån för Projekt Liv, som stöder långtidssjuka barn och deras föräldrar.