James Bond upp och ner
Tänk dig att James Bond inte skulle vara privatskolmaterial utan en i grunden osnuten tonårshuligan som snor bilar. Nåväl, det är ett av scenarierna i Matthew Vaughns Kingsman: The Secret Service, en actionkomedi och genremix som minsann inte saknar eskapistiska drag.
Manus: Vaughn, Jane Goldman. Foto: George Richmond. I rollerna: Colin Firth, Taron Egerton, Samuel L. Jackson, Sofia Boutella.
Vitsord:
”Kingsmen” står för den brittiska underrättelsetjänsten som i termer av hemlighetsmakeri får MI6 att framstå som värsta syjuntan. Så när en av dessa tappra, välklädda riddare under ett uppdrag i Mellanöstern får sätta livet till är det locket på.
Vem vet, kanske är det därför som sonen i familjen (nykomlingen Taron Egerton) blir som han blir: en arbetsskygg värsting som ställer till det för sig och de sina. Det vill säga tills ”Eggsy” tas om hand av pappas gamla arbetskamrat.
Galahad alias Harry Hart (Colin Firth) är den arketypiska gentlemannaagenten som är övertygad om att den unge mannen har det i sig, bara för att tillsammans med chefen (Michael Caine, det förstås) utsätta Eggsy och några andra aspiranter för ett träningsprogram som heter duga.
Här var det gott om skräddarsydda kostymer, mackapärer och dyra drinkar, men trots det får man lov att ta James Bond-jämförelsen med en nypa salt.
Matthew Vaughans färska film är betydligt mera sorglös, ett stycke tecknad serie som i likhet med Kick-Ass tar avstamp i ett alster av Comic Con-hjältarna Mark Millar och Dave Gibbons.
Det säger mycket om infallsvinkeln. När filmmakarna inte drar mattan under agentstuket bjuder man över, bara för att sitta där med en i sanningens namn vildvuxen cocktail där rafflet och rännstenen skakar tass med tweed och styva övre läppar. Samt en läspande superskurk (Samuel L Jackson) som i den ekologiska balansens namn går in för att decimera mänskligheten.
Gillar idén, visst, men endast på pappret. Låt gå för att man i filmen räddar världen och däremellan tafsar på svenska prinsessan Tilde (Hanna Alström) men i det långa loppet blir det mera tjatigt och slyngelaktigt än på riktigt kvickt.
Till saken hör att Matthew Vaughn bara inte kan låta bli att ha sönder allting i sin väg, inklusive Sveriges statsminister (Björn Floberg). Det är i och för sig lite roligt, sett ur finländsk synvinkel.