Ode till en kodknäckare
Benedict Cumberbatch är en fröjd att beskåda i rollen som mattegeniet Alan Turing. Men filmens sensmoral är underlig, skriver Sara Ehnholm Hielm.
Manus: Graham Moore. I rollerna: Benedict Cumberbatch, Keira Knightley.
Vitsord:
"Han hade velat ha en ordinär natur: han tyckte om vanliga saker. Men han upptäckte att han var en vanlig engelsk homosexuell ateistisk matematiker. Det skulle inte bli lätt." (Andrew Hodges i Alan Turing: The Enigma).
Skådespelaren Benedict Cumberbatch ser ut som en utomjording. Det lilla leendet, de tillknäppta rörelserna, den inåtvända blicken i de ljusa ögonen får honom att se övermänsklig eller omänsklig ut. Därför är det logiskt att han spelar Alan Turing (liksom han tidigare spelat Sherlock Holmes och Julian Assange), ett matematiskt geni så enormt och eget att han praktiskt taget kom från en annan planet.
Andrew Hodges beskriver honom i sin underbart engagerade biografi Alan Turing: The Enigma: en röst som stoppade mitt i en mening med ett ah-ah-ah, medan hans hjärna nästan synligt arbetade på för att hitta det korrekta uttrycket. Och ett maskinlikt skratt: "djärvt men inte med grovheten hos en som hade sett allt och blivit desillusionerad utan med skärpan hos en som såg allt med främmande nya ögon." Precis så här – och med den torra humorn som Turing verkar ha haft – spelar Cumberbatch honom. Det är en fröjd att beskåda.
Om ni vill förstå något om den riktiga personen Turing (och inte är matematiker): läs boken. Författaren är professor i matematik, homosexuell och en så god stilist att han skrivit en bladvändare på 700 sidor som förklarar bl.a. kvantteori, Turings idéer till det som skulle bli de första datorerna (länge kallade Turing-maskiner) och den fria viljan. Om ni vill få en impuls för att läsa boken: se filmen The Imitation Game.
Intelligenta kodknäckare
Filmen handlar om kapplöpningen då britterna knäckte tyskarnas hemliga Enigma-kod. Det avgjorde andra världskriget. Det skedde i ett unikt samarbete mellan schackspelare, matematiker från Oxbridge, byråkratiska militärer, en entusiastisk Churchill som gav dem allt stöd och vanligt folk som valdes ut med korsordstävlingar. Turing var den som ledde arbetet, men blev efter kriget åtalad för sin homosexualitet. Då hade hela hans hjältebragd försvunnit in i de hemliga arkiven.
Filmen är klassiskt brittiskt välsvarvat drama. Den fascinerande huvudpersonen och den otroliga historien knäcker stundvis den konventionella formen och filmen lämnar sympatiskt gåtor öppna. Den norska regissören Morten Tyldum gillar epik med vidvinkelbilder från slagfälten och små ömsinta scener i närbild. Det är riktigt nagelbitarspännande när de knäcker koden med ansvaret som det innebär – de allierade får inte avslöja för Hitler vad de vet.
Diagnos
Ändå kan filmen inte helt stå emot suget från Hollywood-biopics: allt har sin entydiga förklaring, livsberättelsen får en inspirerande/tragisk kurva, geniet genomgår traumatiska upplevelser i ungdomen men får försoning genom att bli hjälte och hyllas, om inte förr så i filmen vi tittar på. Sådant som stör denna strömlinjeformade dramaturgi – som Turings sista biologiska forskning om bl.a. leopardens fläckar – lämnas bort.
Turing får här en Asperger-diagnos. Diagnosen ges som förklaring till hans begåvning – hela hans liv är ett imitationsspel eftersom han inte begriper varför folk inte säger vad de tänker, utan s.a.s. talar i koder. Även denna mest originella människas liv ses i termer som popularitet och trevlighet. Inget kunde ha varit mer främmande för Turing.
Hans arbetskamrat Joan Clarke (Keira Knightley) var enligt boken "en av flera män av professorstypen som råkade vara en kvinna". Hon var förlovad med Turing och säger om kollegerna i gruppen: "De kommer inte att hjälpa dig om de inte tycker om dig." Varvid han gör sitt bästa för att bli omtyckt.
Det är en underlig sensmoral att dra från Alan Turings liv. Det är något fel när ett geni ska bedömas utifrån om man skulle ha gillat honom.
Samtidigt är det ödets ironi att just Turing hittade på den binära datorn med sina två livshållningar: 1–0, gilla–gilla inte.