Musikrecension: Så minns vi inte Olavi Virta
August Saarinen och Vuolas Virta mixtrar flitigt med tangokungens skatter.
Musikhuset, Black Box 18.2.
"Olavi Virta hade minsann en röst som bar över också en stor orkester och han behövde inte ackompanjeras av en massa effekter."
Under de tre år som August Saarinen och bandet Vuolas Virta har turnerat med tangokungens gamla godingar har bandmedlemmarna otaliga gånger fått svara på frågan om varför de mixtrar så med musiken. Vid det här laget är man redan så van vid att ifrågasättas att man besvarar eventuella spörsmål självmant i mellansnacket. Också i övrigt kännetecknas den rufsiga showen av en viss uppnosighet, från både solistens och orkesterns sida.
Det är nästan lika mycket teater som konsert alltså när den unge Saarinen utger sig för att vara Olavi Virta och berättar anekdoter ur sitt liv, om fylleresor och fängelseceller och allehanda turer till Sverige (den verkliga personen Olavi Virta hade fyllt hundra år nästa vecka och gick ur tiden redan 1972).
Tangor i tretakt
Overkligheten och anakronismerna rimmar väl med musikarrangemangen som är lika knasiga och kufiska. "Uutta virtaa" (Ny energi) är slagordet när Virta uppdateras och moderniseras, när schlagern blir till jazz, tangorna går i tretakt och valserna i fyrtakt.
Vid ett par tillfällen går tankarna till det lite futuristiska soundet på Perko-Pyysalo Poppoos skiva från 1995 med låtar till texter av Uuno Kailas, en på många sätt ypperlig platta, oberoende av vad man tycker om Vesa-Matti Loiris sång.
Det intressanta när man gör så här kraftigt tillspetsade arrangemang är att det är de kändaste låtarna som fungerar bäst – eftersom lyssnaren helst ska känna originalet för att verkligen kunna uppskatta arrangemanget.
Till konsertens höjdpunkter hör versionen av Kaarlo Valkamas Valkovuokot och det ännu häftigare arret av Kullervo Linnas Iltarusko som helt och fullt bygger på loopeffekter. Också en nationalklenod som Hopeinen kuu görs med rytmiska förskjutningar i kompet med roligt resultat.
August Saarinen är ingen Virtareplika och han gör inga anspråk på att vara det. Men det är helt okej, när han ändå har något att tillföra tolkningen. Flera av musikerna är dessutom ypperliga, ta till exempel Joonas Mikkilä vid pianot, Matias Mäntyranta på vibrafonen och keyboarden, Joonas Tuhkanen på saxofon, Antti Kolehmainen på gitarr, Mikko Renfors på trummor och Jaakko Luoma på bas.
Editerad 20.2: Namnet på nationalklenoden har korrigerats.
Hopeinen kuu
HBL 20.2, sidan 27: Nationalklenoden som avsågs i recensionen av Olavi Virta-konserten var givetvis Hopeinen kuu, inte Hopeakuu.