Sånger från stad i krig
Palava kaupunki på Avoimet ovet bjuder på poetiska ögonblicksbilder från krigets Helsingfors 1944.
Text: Sirpa Kähkönen. Regi: Taru Mäkelä. Musik: Anna-Mari Kähärä. Dirigent: Suvi Isotalo. Sånginstudering: Suvi Isotalo, Anna-Mari Kähärä. Ljud: Pirkko Tiitinen. Dräkter: Marja Uusitalo. Ljus: Antti Kujala. Projektioner: Antti Tuomikoski. På scenen: Sinikka Sokka, Reetta Ristimäki, Kari Hevossaari, Suvi Isotalo. Förhandsföreställning på Avoimet ovet 9.2.
En kvinna har precis tagit farväl av sina barn på tågstationen. Fast till dem, sonen och dottern, sade hon att hon bara skulle ut ur kupén för att köpa en tidning – de kunde sitta kvar i vagnen och vänta på henne.
Från perrongen ser kvinnan tåget rusa i väg med barnen ombord.
Det är 1944, fortsättningskrig och en stad i skärvor. På filmduken avlöser svartvita bilder av sönderbombade hus varandra – många platser ligger bara ett stenkast från Avoimet ovets scen på Skillnadsgatan i Helsingfors.
På fotografierna porträtteras en stad som fått ge vika för minbomber som slagit ut fönsterglas och släckt människoliv, men också en stad där folk fortfarande bor, drömmer, jobbar, diskar, älskar, skiljs och sviks.
Palava kaupunki (ung. den brinnande staden) skildrar fortsättningskriget, men ur ett mikroperspektiv. Det är människorna som blir kvar i staden som står i centrum: en mamma som skickat i väg sina barn till Sverige, en annan som väntar på sin son som strider vid fronten. Och så ett finskt kallblod som blivit "galet" av kriget och som nu strövar runt på gatorna likt en osalig ande tills han hittar tröst hos en liten, lika ensam, flicka.
Hela tiden pyr frågan: Är det värt det? Är det abstrakta Fosterlandet värt all död? Och hur är det med de oskyldiga, djuren, barnen, som inte valt kriget, men som ändå måste lida av konsekvenserna?
Ögonblicksbilder
Sirpa Kähkönens text bygger på poetiska, precisa ögonblicksbilder som skildrar kriget på ett människonära, sinnligt sätt, med närbilder av löss som biter sig fast i den lilla flickans hårbotten och kryper runt på soldatens grova uniform, och minnen av kaféer, danser och paviljonger – freden konkretiserad i allt det vackra, varma och glada.
Taru Mäkelä får till en lyckad rytm i föreställningen, med undantag av första aktens slutscener som är dramaturgiskt platta. Med sin regi skapar Mäkelä fina stämningar och utvinner både humor och sorg ur scener och ur den samspelta ensemblen. En underbar Sinikka Sokka ses både som söt, gatusmart Helsingforsflicka som slänger käft på gården, och som mamman som med sitt dialektala, mustiga språk minns en helt annan stad, ett svunnet Viborg.
Kari Hevossaaris häst, mjuk och skör, ger ett av de starkaste vittnesmålen om krigets och människans galenskap.
Reeta Ristimäki spelar mamman som sviker familjen och dessutom fraterniserar med tyskarna, den mest stereotypa och demoniserade rollen. Också om hon lyckas få in en gnutta förståelse i tolkningen är figuren den minst intressanta.
Levande stadsskildring
Anna-Mari Kähäräs musik utgör föreställningens grund. Finska poeters krigstida iakttagelser (av bland andra Aaro Hellaakoski, Arvo Turtiainen och Yrjö Jylhä) kombineras med vackra harmonier, tango och politisk sångtradition. Karismatiskt framförs styckena av ensemblen, som leds av Suvi Isotalo vid pianot.
Föreställningen berör tveklöst, men hamnar ibland farligt nära patetiken, särskilt i triangeldramat mellan Reeta Ristimäkis "fallna kvinna" och Kari Hevossaaris och Suvi Isotalos unga par.
Däremot lyckas Palava kaupunki levandegöra Helsingfors 1944 genom dess invånare, och därmed också i konststycket att säga något nytt om kriget som så många gånger behandlats i finländsk konst och kultur.