Skivrecension: Enkelt och balanserat är vackert
Tuomas Logréns debutskiva är nominerad för Teostopriset 2015. Läs Tove Djupsjöbackas recension från i somras.
(Egen utgåva)
Gitarristen Tuomas Logrén har under många år figurerat i diverse förstklassiga band (Frigg, Pauliina Lerche & co, Mimmit) utan att göra hemskt mycket väsen av sig – förutom att han skött sitt jobb ytterst snyggt förstås. Nu tar han steget ut och ger ut sin första skiva i eget namn.
Att Logrén är oerhört musikalisk och skicklig som få på en hel rad instrument känns nästan självklart. På skivan hinner han med både gitarr, banjo, mandolin, dobro (resonatorgitarr), oktavgitarr, violin, slagverk, munspel ... Men konsten att sätta ihop en intelligent och balanserad helhet är något helt annat, och även här lyckas han!
Yövesi balanserar hela tiden snyggt mellan traditionellt och nyskrivet, men också mellan skandinaviskt och amerikanskt, med lite irländska kryddor emellanåt. De här två musikkulturerna är helt tydligt viktiga sidor av Logréns musikerpersonlighet och han kombinerar dem snyggt. Också de andra musikerna har valts så att de verkar vara hemvana med bägge.
Sångsolisterna tolkar traditionella slagdängor enkelt och rakt på sak, samtidigt som de förser dem med en doft från populärmusikens värld. Speciellt imponerad är jag av Aili Järvelä, som har folkmusiken minst sagt i blodet men själv riktat in sig mer mot popmusikens värld. Här tolkar hon folkvisan Talonpoika meni honkamettään med allt vad det innebär av ranttaliramurimurallallei, samtidigt som det stundvis låter som stadionpop. Hon är verkligen inte rädd för att ta ut svängarna, och rösten har rejält med klös även i högre läge. Liknande insatser står de andra rösterna för: stämningsfulla Yona och härligt djupa Maritta Kuula, samt skivans ljudtekniker Kimpi Huisman, vars låt känns som en bastujamsession av lyxklass. Tuomas själv sjunger innerligt, i låtar som kunde kännas utslitna men i stället vaknar till liv, som fina inledningen Tuu tuu tupakkarulla.
Den här skivan är ingen bandskiva, musikerna kommer i många olika kombinationer, inklusive lyxgäster som Eero Grundström på tramporgel och Teija Niku på dragspel. Men jag vill lyfta fram speciellt två namn. Matti Pitkänens violinspel fångar precis skivans röda tråd med sina americana-folk-aktiga solon och sprudlande soloslingor. Och mandolinens grand old man Petri Hakala gör än en gång en strålande insats – se här en annan musiker som anspråkslöst spelar på och inte gör något större nummer av sig själv, även om han definitivt förtjänar att hyllas! Logréns och Hakalas magiska duett Yövesi hör till skivans höjdpunkter, och Hakalas lyriska violinspel i den avslutande valsen är en glad överraskning.
Ursprungligen publicerad i HBL 11.6.2014.