Skivrecension: Med intelligens och känsla
Karen Vourc’h, sopran; Orchestre Philharmonique de Strasbourg, dir. Marko Letonja. (Ondine)
För sin monologopera Émilie som uruppfördes 2010 hittade Kaija Saariaho en ytterst fascinerande huvudperson. Markisinnan Émilie du Châtelet (1706–1749) var en anmärkningsvärd forskare i naturvetenskap och Voltaires älskarinna, en intelligent och passionerad kvinna som trotsade sin tids normer.
I operan är den 42-åriga Émilie höggravid och skyndar sig att färdigställa sin franska översättning av Newtons Philosophiae naturalis principia mathematica. Hon plågas av dödsaningar, och inte förgäves – i det verkliga livet dog hon kort efter att ha fött en dotter.
År 2011 gjorde Saariaho en kortare konsertsvit av operans material, med tre vokalnummer (Pressentiments, Principia, Contre l’oubli) och två orkesterinterludier. Sviten finns nu inspelad på en ny Ondineskiva tillsammans med sångcykeln Quatre Instants (för sopran och orkester, 2002) och orkesterstycket Terra Memoria (2009).
Émiliesviten utgör en balanserad helhet, även om det är svårt att undgå tanken på att den bara är en smakbit av någonting större. Orkesterns ständigt skiftande motiv och texturer samt cembalon, som tickar obarmhärtigt som en klocka eller ett hjärta, verkar återspegla Émilies rastlöshet. Slutet blir en transcendental upplevelse.
I både Émilie och Quatre Instants är texterna skrivna av Amin Maalouf, Saariahos trogna samarbetspartner. Maalouf har förmågan att uttrycka mycket genom till synes enkla meningar, och hans okonstlade verser och Saariahos rika tonspråk kompletterar varandra fint.
De fyra sångerna i Quatre Instants (Attente, Douleur, Parfum de l’instant, Résonances) handlar om kärleken, som lockar, torterar och till slut bara existerar som ett minne. Helheten är helgjuten. Som ett klokt dramaturgiskt val bygger Résonances (Ekon) mycket tydligt på material ur de föregående tre sångerna.
Émilie och Quatre Instants är ursprungligen skrivna för Karita Mattila, men det råder inget tvivel om att franska sopranen Karen Vourc’h lever upp till förväntningarna. Vourc’hs röst är rak och märgfull, i det högre registret stundvis rätt genomträngande men alltid välkontrollerad. Det bör också nämnas att hon har i bakfickan en universitetsexamen i fysik.
Terra Memoria – ursprungligen en stråkkvartett men här i version för stråkorkester – påminner än en gång om Saariahos kompositionstekniska suveränitet och hennes osvikliga sinne för dramaturgi. Musiken är på samma gång logisk och oförutsägbar, intelligent och känslofull. Strasbourgorkestern spelar gediget och energiskt under ledning av slovenska Marko Letonja.
Vännerna av Saariahos musik har det verkligen bra. Högklassiga inspelningar utkommer allt som oftast, och dessutom ska operan Émilie, med Camilla Nylund i rollen, få sin Finlandspremiär på Nationaloperan i april.