Gallerirundan: Fadern, sonen och den slafsiga kroppen
Galleri Hippolyte, Georgsgatan 8–10. Till 22.2.
Juhana Moisander (f. 1977) dukar fram en slags treenighet, men utan enighet. En självgod, prästlik fadersfigur kammar sig njutningsfullt i en hög position, en ung man sjunger frenetiskt på marknivå. Båda personifieras av konstnären själv. Och från ett hörn hörs ett bökande och slafsande som från en glupsk hund.
Position, prestation och kroppslighet. Uppdelade i tre funktioner är typerna inga angenäma bekantskaper. Fadersfiguren ter sig som en onåbar gud, sångaren drivs av tvångsmässighet och det som döljer sig i hörnet är för fult för att visas.
Ode till fadern heter verket. Jag tänker sorgesång över manligheten eller mänskligheten och dess hierarkier. Uppställningen ger flera möjligheter för tolkning och igenkännande. Mina sympatier går till den dolde, som är lägst i rang.
Moisander plockar också upp små, fysiska detaljer som anknyter till galleriets förflutna som biograf, vilket fungerar utmärkt med verkets föreställning om en strävan efter att bli hörd, sedd och upphöjd.