Musikrecension: I barockorkesterns famn
Genom att plocka två tidiga verk av de brådmogna genierna Mozart och Mendelssohn och ställa dem emot två av deras sena verk skapade Finländska barockorkestern perspektiv och spänning i programmet.
Dirigent Johannes Meissl, solist Antti Tikkanen, violin. Mozart och Mendelssohn. Riddarhuset 8.2.
Mozarts första symfoni är kanske inget riktigt självständigt mästerverk. Han var bara 8 år gammal och det är ju inte märkligt att musiken påminner om Bachsönerna och pappa Leopold. Men med efterklokhetens visshet kan man hävda att hans egen stämma redan hörs. Åtminstone finns här ett motiv (c-d-f-e) som dyker upp igen inte minst i Jupitersymfonin.
Sedan spelade Finländska barockorkestern upp Mendelssohns älskade violinkonsert i e-moll som kompositören fingrade på under sina sex sista år. Det härliga temat får en intensiv glöd i Antti Tikkanens händer och hans förnämliga Stradivarius. Musiken blir så omedelbart gripande då orkestern i Riddarhusets intima miljö så att säga tar publiken i sin famn.
Antti Tikkanen, orkesterns nuvarande konstnärliga ledare, ger emotionaliteten utrymme utan att överdriva, låter det klinga innerligt i andantet och är oerhört flink med figurerna i finalen. Framför allt musicerar han smidigt med sin orkester och med dirigenten Johannes Meissl som instruerat honom och kollegerna i Meta 4 där Tikkanen också spelar. Publiken stortrivdes.
Österrikaren Johannes Meissl har väl mest varit professor i kammarmusik och hållit mästarkurser runtom i världen men på sistone har han börjat dirigera allt oftare. Hans tolkning av 16-årige Mendelssohns stråksymfoni nr 1 hade energisk drive och lätthet som Meissl åstadkommer med en lite egen plastik.
Konserten slutade med Mozarts Jupitersymfoni och här fick Meissl visa upp hur annorlunda den kan låta i en liten sal med en mindre besättning. Han har ett festligt grepp om början, inte pompöst men så att säga stort i begränsat format. Andra satsen klingar förtrollande vackert, menuetten var mjukt studsande och finalen blev befriande och stark. Meissls personliga accentueringar lät mycket omedelbara och fastän musiken spränger den symfoniska banken, låter den ändå lätt och mödolös.