Bokrecension: Lycklig i en historisk drömvärld
Den brittiska överklassens liv blir bra underhållning, både på tv och mellan pärmar. Antonia Fraser bjuder på mera.
London 2015
Den brittiska överklassen är en lukrativ exportvara. Ett färskt exempel är tv-serien Downton Abbey, och nu har Antonia Fraser utnyttjat situationen och entusiasmen och skrivit en memoar My History. A Memoir of Growing Up.
Här finns iskalla gods med tiotals tjänare och många butlers och en pappa som inte kunde brygga en kopp te ”för att tjänarna alltid gjorde det”. Memoaren bubblar av virriga känslor och funderingar som man stönar över men också kan läsa som en ganska speciell kommentar till en viss tid – den engelska krigs- och efterkrigstiden. Det är en överklassmiljö, där alla av betydelse kände varandra och där det var viktigt att vara debutant i societetslivet och ses ute med de rätta unga männen, ”aristokrater, katoliker, med ett hus i stan och ett gods på landet”.
Antonia Fraser blev känd genom debutboken om Mary Stuart, Mary Queen of Scots som kom ut 1969. Den blev en kritikersuccé nästan jämförbar med Hilary Mantels romaner om Cromwell och Henrik VIII i dag.
Mary Stuart, f. 1542, satt fängslad i England i tjugo år och avrättades av drottning Elisabeth I för exakt 428 år sedan den 8 februari 1587.
Höga tankar om sig själv
Fraser är numera bland mycket annat känd som hustru till dramatikern och Nobelpristagaren Harold Pinter som dog 2008. Efter hans död skrev hon boken Must You Go? om deras äktenskap. Bägge hade varit gifta tidigare, Antonia med parlamentsledamoten Hugh Fraser som hon hade sex barn med.
”Nu måste jag lära mig leva med någon,” skrev hon om Harold Pinter. ”Gemenskap. Jag har aldrig haft det”. Dessförinnan hade hon gett ut ett antal historiska biografier och detektivromaner om detektiven Jemima Shore som blev en tv-serie 1983,
Antonia Fraser har mycket höga tankar om sig själv och det gör memoarboken till en ganska besynnerlig läsupplevelse. Hon har ett starkt behov att berömma sig själv. Jag fick som inflyttad till England tidigt veta att man skall kunna driva med sig själv och inte göra stort väsen av sina eventuella bedrifter. Den regeln följer Fraser inte.
Hon kommer från en privilegierad aristokratisk familj. Fadern Frank Pakenham ärvde titeln Earl of Longford och som hans dotter blev Antonia tidigt ”Lady Antonia”. Hon ville imponera på sina skolkamrater i internatskolan och bad modern adressera ett brev till ”LADY Antonia Pakenham” med stora bokstäver. Det låg länge på ett bord i skolan tills någon berättade att Antonia hade ett brev som väntade. Ingen hade blivit imponerad!
Status och privilegier
Frank Pakenham, lord Longford, var en excentrisk akademiker och Labourmedlem. Då han ärvde lordtiteln och blev medlem av överhuset satt han i några Labourregeringar och kunde efter kriget aktivt ägna sig åt att utforma det statliga hälsovårdssystemet National Health under premiärminister Clement Attlee. Han ärvde också Pakenham Hall, ett magnifikt gods i Irland. Hans hustru Elizabeth, akademiker och författare, konverterade liksom han till katolicismen. Detsamma gjorde Antonia som tonåring.
Longford sågs ofta ute på kafé – jag har själv sett honom – läsande Bibeln; slarvigt klädd (en trend inom överklassen) med ansiktet fullt av leverfläckar. Hans ambition på gamla dagar var att reformera strafflagen.
Familjens umgängeskrets är som ”Vem och vad” – samma privatskolor, Oxford-utbildning, status i Londonlivet. Det är en värld som inte längre finns och det är svårt att uppfatta charmen, utom förstås för dem som upplevde den som en trygg liten nisch.
My History har framför allt väckt uppmärksamhet i engelsk press för att Fraser inte bara ville vara ”lady” utan också för att hon tidigt identifierade sig med Mary Stuart. ”Hon är min Mary”, förklarade hon argt för modern som berättade att hon efter en biografi om drottning Victoria tänkte skriva om Mary Queen of Scots.
I skolan spelade Antonia Mary Stuart i ett skådespel och lade sig ned att dö. ”Jag fick tårar i ögonen av min dramatiska talang”, skriver hon i memoaren.
Identifikationen med den skotska katolska drottning Mary är ett mysterium, men Hilary Mantel – som arbetar på tredje delen av sin rosade trilogi om Thomas Cromwell och Henrik VIII – skrev nyligen att hennes läsare är så tagna av Tudor-dynastin ”för att de är precis som vi”, med vilket hon avsåg att de hyste samma känslor och samma frustration som vi.
Hur Tudorkänslorna sammanföll med Frasers egna när hon var skolflicka under krigsåren och sedan student i Oxford är svårt att se. Men kanske säger meningen ”Jag var lycklig i min historiska drömvärld” en hel del.
Den unga Antonia var ambitiös, viljestark, flitig och fick högsta betyg. Hon pressade sig själv, men någonstans inom henne väckte Mary Stuarts öde tydligen genklang. Hon lovade Gud att om hon fick historiepriset i skolan skulle hon viga sitt liv åt ämnet. Hon fick priset – och gjorde åtminstone med Mary Queen of Scots inte sin Gud besviken!