Filmrecension: Ljusår från Matrix
Dramatiskt sett är det närmast tomma tunnor som skramlar, skriver Krister Uggeldahl.
Regi: The Wachowskis. Manus: Lana och Andy Wachowski. Foto: John Toll. I rollerna: Mila Kunis, Channing Tatum, Eddie Redmyne.
Vitsord:
När bröderna Wachowski, nu syskonen Wachowski, för femton år sedan presenterade The Matrix var det många, däribland undertecknad, som tyckte sig se ljuset. Filmer som Speed Racer och Cloud Atlas har dock fått förväntningarna på skam och nyheten Jupiter Ascending lär inte sätta sprätt på aktiekursen.
Det är fråga om ännu en science fiction-installation som det intergalaktiska perspektivet till trots tar avstamp på jordklotet. Mila Kunis alias Jupiter Jones, född Bolotnikov, är den ryskbördiga Chicago-tjejen som i likhet med sin mördade far hyser ett intresse för himlavalvet.
Vilken tur då att Jupiter, en simpel knegare, råkar vara en inkarnation av en regent med kosmiska maktbefogenheter. Eller tur och tur. Till följd av en bitter släktfejd vill sonen, lord Balam (Eddie Redmayne, även känd som Stephen Hawking), se Jupiter Jones död.
Det är här som Channing Tatums korsning mellan människa och varg kommer in i bilden. Han är räddaren i nöden, en legionär med ett hjärta av guld.
Premiären av Jupiter Ascending sköts upp med ett halvt år, enligt uppgift för att hinna färdigställa den digitala ytterrocken. Men inte bara får man en känsla av att effektmaskineriet och den visuella designen plankats från betydligt dyrare och hävare filmer. Dramatiskt sett är det närmast tomma tunnor som skramlar.
Filmens karaktärsgalleri, minus Jupiter Jones och hennes vapendragare, för tankarna till en veritabel freakshow. Och trots att det intergalaktiska rafflet varvas med byråkratiska turer à la Brazil och kängor som flyger i riktning mot den stora stygga kapitalismen (här är det jorden och dess invånare som reducerats till blott råvaruproducenter) står det klart att filmmakarna inte har mycket på fötterna.