Skivrecension: Tjurens horn i moget grepp
Bullhorn-skivan är uppenbart en milstolpe i 37-årige Verneri Pohjolas karriär. Trumpetaren leviterar och levererar med självsäkert grepp.
(Edition)
Verneri Pohjola skriver på skivpärmen att han nu varit en ung jazzmusiker i runt tjugo år. Trumpetaren undrar om det beror på att han ser så ung ut – eftersom han bor i ett kylskåp kallat Finland – eller är det för att tiden går så fort att varken han själv eller hans mångformiga publik hålls med i takten?
Åren går snabbare ju fler de blir. Sant är att man ofta tänker på de första offentliga alstren av en artist, trots att karriären redan uppnått myndig ålder. En sökning i min dator producerar över 50 publicerade artiklar i vilka trumpetarens namn förekommer. Den förmodligen äldsta är från januari 2003.
Många skivor och ett otal konserter senare ser man att Bullhorn är en milstolpe i den 37-årige Pohjolas karriär.
De olika klangerna från flöjtlik mjukhet till distgitarrliknande vassa ljud och det karakteristiska långsamma vibratot i slutet av tonerna har redan länge varit kännetecknande för honom. Likaså uttrycket som är lyriskt men ändå har en stor kraft – från viskningar och väsande till nästan kompressormatat lufttryck från hornet.
Rätt mängd
Bandet med Aki Rissanen (piano), Antti Lötjönen (bas) och Teppo Mäkynen (trummor) har en fin växelverkan som låter Pohjola flyta ovanom med ett övertygande och självsäkert grepp. Men även om trumpeten klart står i centrum överdriver han inte, utan doserar rätt mängd utvalda toner och vilar emellanåt, medan de andra flikar in.
Skivan inleds i tretakt med Another Day. Melodin byggs i hög grad av trumpetens heltoner, men i solot indelas de långa tonerna i kortare enheter med ovanligare mått som kompletteras och kommenteras briljant av Mäkynen. Pohjola blåser muskulöst nästan hela stycket, men växlar i slutet till sin karakteristiska flöjtklang.
Rissanen bygger en fin kurva i solot, men i skivans längsta stycke, Girls Of Costa Rica, är pianistens komproll dock intressantare. Rissanen placerar mycket väl in svar på solisternas längre satser.
Stycket bygger på en dialog mellan Lötjönens läckra, rytmiskt repetitiva bas och blåsets välskrivna stämmor. Jussi Kannaste medverkar på sax som välsittande solist.
Den detaljerade He Sleeps, I Keep Watch är som en vaggvisa, men ännu lugnare och mer utpräglat nordiskt klingande är This One Is For You.
Titelspåret är trotsigare och extrovertare med sin starka melodi och Rissanens hand mot pianosträngarna, där de även finns i början av hans solo. De sträva trumpettonerna närmar sig feedbackgitarrens klanger. Ännu tuffare blir det i skivans snabbaste stycke, den intensiva Nanomachines.
Skivan avslutas med omistlig logik av den mäktigt klingande The End Is Nigh. Med elektroniskt multiplicerad trumpet, basun (Ilmari Pohjola) med mera låter det nästan som ett storband.
De egenskaper eller bitar som bildar ett angeläget musikerskap har Pohjola länge haft i bagaget, men på Bullhorn är bagaget kanske bättre sorterat än någonsin.
Publicerad i papperstidningen 4.2.