
Rungande vårskri på revolutionär rövarscen
Åbo svenska teaters Ronja Rövardotter kör på säkra kort, men lyckas ändå överraska med scenografi, dräkter och luftakrobatik. Och Julia Koranders Ronja är vild och underbar, med ett fantastiskt vårskrik.
Regi: Fiikka Forsman. Scenografi: Taneli Pyysalo. Dräktdesign: Marjo Haapasalo. Musikansvarig: Riddo Ridberg.
På scenen: Julia Korander, Markus Riuttu, Daniela Franzell, Jerry Wahlforss, Peter Ahlqvist, Bror Österlund m.fl.
Åbo svenska teaters premiär 29.1.
Ronja Rövardotter gör entré med ett brak: åskan slår ner i Mattisborgen som klyvs mitt itu. Helvetesgapet är fött, och det är också Ronja (Julia Korander). Allt medan föderskan Lovis (Daniela Franzell) sjunger: ”Du varg, du varg, kom inte hit. Ungen min får du aldrig.”
Med undantag av en överraskande mesig vildvittradocka i taket är effekterna pampiga, och vi slungas omedelbart in i Astrid Lindgrens tidlösa rövarvärld.
Musiken är rätt, tänker jag lyckligt, när Björn Isfälts välbekanta rövarsång från filmatiseringen 1984 väller över scenen i Riddo Ridbergs arrangemang.
Det är tredje gången regissören Fiikka Forsman tar sig an Ronja-pjäsen (dock första gången på svenska), och hon serverar den enligt klassiskt recept, utan att det för den skull känns slappt och färdigtuggat. Uppsättningen andas både vördnad och lekfullhet gentemot originalet, och speciellt scenografin och dräktdesignen bjuder på många lyckade överraskningar (inledningsscenens vildvittradocka som jag nyss klagade på är alltså ett undantag – senare blir det luftakrobatik).
Gubbdagis
Ronja växer upp omgiven av sin far Mattis (Jerry Wahlforss) och hans rövare, som i stort sett beter sig som en skock bullriga barn. Den enda vuxna i borgen är mamma Lovis, hon framstår som en tuffare version av Snövit bland sina stolliga dvärgar, och även om jargongen är charmig kan jag i mitt stilla sinne förundras över att hon inte bara tagit sin dotter och stuckit från gubbdagiset för länge sen.
Nå, hon stannar väl av kärlek, och det finns det gott om i borgen. Speciellt fint skildras den mellan rövarna och Ronja, men också i Mattis relation till sin dotter, som är en av pjäsens starkaste trådar. Här tar det emellertid ett tag innan Wahlforss kommer in i rollen, början känns mer än lovligt stel, men det bränner till i tid för att separationen ska smärta som en kniv när den väl kommer.
”Jag har inget barn” säger Mattis när Ronja valt Birks lojalitet framför hans, och det är en av Lindgrens svartaste och starkaste repliker.
Revolt mot livsstil
Ronja och Birk (Markus Riuttu) gör något stort när de trotsar fejden som pågår mellan deras fäder och blir varandras bror och syster. De revolterar inte bara mot rivaliteten utan också mot hela livsstilen som föräldrarna valt. Som modern åskådare är det lätt att skratta åt rövarnas dubbelmoral – hur de kan leva på att stjäla och ändå samtidigt bli sura då någon i sin tur stjäl av dem – men tänker man ett steg längre är vi ganska många som borde känna oss träffade. Må vara att vårt samhälle inte understöder väpnade överfall, men däremot en hel del stölder på institutionaliserad nivå, om vi räknar in exploatering och utsugning av arbetskraft och naturresurser. Hur många privilegierade västerlänningar skulle kunna avge Birks löfte om att aldrig bli en rövare? ”Skogen är rävarnas, uvens, kråkornas, vildvittrornas och grådvärgarnas. Och din”, säger Birk, ”men du måste dela.”
Julia Korander gör en vild och underbar Ronja, och samspelet med Markus Riuttus Birk är okonstlat och ettrigt. Daniela Franzells Lovis är guld, och bland rövarna sticker Peter Ahlqvists Lill-Klippen och Bror Österlunds Skalle-Per särskilt ut som välspelade och underhållande karaktärer.
Spöklika underjordiska väsen och grådvärgar med lysande ögon förser skogen med farligheter, men så länge den rekommenderade åldersgränsen på sex år åtföljs torde ingen behöva bli alltför rädd. Svindlande akrobatiknummer, söta rävar och gulliga matrjosjka-inspirerade rumpnissar går hem också hos dem långt över åldersgränsen.
Åbo svenska teaters familjeföreställning kör på säkra kort framom nyskapande, men i en pjäs som det här är det lätt att förstå. När en hel teatersal bubblar av förväntan över att få se sina drömmars eller sin barndoms Ronja tjuta vårskriket hade det krävts en väldigt bra motivering för att göra annorlunda.
Och Koranders vårskrik? Det börjar mullrande och växer till ett skri. Det är fantastiskt.