Skivrecension: Berättelser av två slag
På Kari Ikonen Trios nya skiva varvas minutiöst skrivna stycken med kollektiva och ibland bångstyriga improvisationer.
(Ozella)
På Kari Ikonen Trios Beauteous Tales and Offbeat Stories möter skandinavisk, armenisk och indisk musik afroamerikanska pulserande metoder. Som titeln antyder är pianotrioskivan tudelad till sin karaktär: De vackra berättelserna i form av minutiöst skrivna stycken varvas med improvisatoriska och ibland bångstyriga, kollektivt framskapade konversationer.
I följebrevet kallas trion finsk-armenisk och det grundar sig på att den andra melodiska halvan är den armeniske basisten Ara Yaralyan. Förutom pianots förhärskande centrala roll i formatet har Yaralyans virtuosa kontrabasspel en ovanligt stor roll i musiken.
Trion arbetar enligt det samtida konceptet, där samtliga medlemmar deltar tämligen jämlikt i skapandet. Trumslagaren Markku Ounaskaris roll varierar från medlarens och helhetens sammanlänkare till solistens, ibland är den till och med melodisk, genom sin målande stil.
Skivans material är mångsidigt. Trots att Ikonen sedan länge är en etablerad tonsättare har han plockat med bara tre egna stycken. Förutom de kollektiva bitarna finner man i repertoaren i stället bland annat en Bollywoodlåt och Coltrane.
Man inleder med Ikonens utsökta L’avant-midi d’une elfe. Stycket bygger på långa, kromatiskt rika och rytmiskt ovanligt indelade och varierade fraser. Effekten blir att melodin förenklas då pianosolot börjar. Här skulle den svårare delen i en transkriptionsuppgift för musikstuderande vara temat, inte solot. I solot gäller sedvanligare, men välspelad och aktuell pianojazz.
Astri Pes är ett stycke av Gusan Ashot. Vad jag av mycket få källor på webben lärt, torde Gusan vara en titel (”bard”) och kompositörens hela namn Ashot H. Dadalyan. Stycket som på svenska skulle heta Som en stjärna har arrangerats av landsmannen Yaralyan och är ett bra exempel på basistens starka roll i trion. Pianot och kontrabasen bildar på skivan tillsammans något som låter som mera än två instrument.
Kärhämä är den första av skivans fyra friare stycken. Det korta energiutbrottet kontrasterar mot de omgivande styckena. Det gäller också de övriga improvisationerna med lekfulla titlar, Veritulppaani, Verhotango och Yöläiset.
Coltranes Countdown framförs omstöpt i lugnt tempo och med Ikonens hand även inuti flygeln. Den intressantaste covern är nog indiska Poorab Disa Se. Bollywoodmusiken har tagit intryck av västerländsk musik och nu sluts cirkeln. Det fungerar häpnadsväckande fint. Skivan har många styrkor, men den största är kanske hur man tillämpar traditioner från olika håll på ett fräscht sätt.