Skivrecension: Belle and Sebastian på hal is
Att försöka sig på trallvänlig discopop är definitivt inte vad Belle and Sebastian ska syssla med.
(Matador)
I slutet av 90-talet gjorde Belle and Sebastian tre mästerliga skivor som spelade in sig i alla popälskande anglofilers medvetande. Efter det har Skottlands svar på Leevi & The Leavings inte förmått leverera upp till samma nivå. Bortsett från enstaka pärlor här och där har bandets album inte varit några övertygande helheter.
På scen har Belle and Sebastians naivistiska approach alltid varit ett vinnande koncept. När bandet gästar sensommarens Flowfestival i Helsingfors är det en spelning inte värd att missa.
Det nya albumet Girls in Peacetime Want to Dance har sina stunder, som till exempel det inledande fenomenala popsnöret Nobody’s Empire eller den skönt gungande Ever Had a Little Faith. Men när Belle and Sebastian försöker låta som Pet Shop Boys är man ute på hal is. Att försöka sig på trallvänlig discopop, som enligt frontfiguren Stuart Murdoch är inspirerad av Eurovisionstävlingen, är definitivt inte vad Belle and Sebastian ska syssla med. I väntan på spelningen på Flow fungerar den nya skivan bra, men med vetskap om bandets cv, är kraven betydligt högre än vad man når upp till.