Recension: Historia när den skrivs
Citizen four är en visuellt knapphändig dokumentär, som vibrerar av en nervös energi. Sällan har ett flugan-på-väggen-perspektiv utnyttjats lika effektivt. I veckan visas dokumentären i Helsingfors i samband med Docpoint-festivalen.
Docpoint, Savoyteatern: 29.1 kl. 16.30 och 31.1 kl. 13.00.
Edward Snowdens samtal med några noggrant utvalda journalister på ett hotellrum i Hongkong i början av juni 2013 är redan journalistisk historia. Men till skillnad från Carl Bernsteins och Bob Woodwards hemliga möten med Deep Throat Mark Felt i underjordiska garage kommer mystikens dimmor inte att ligga lika täta i fallet Snowden. I alla fall inte för den som ser Laura Poitras dokumentär Citizen four.
Poitras var tillsammans med The Guardians Glenn Greenwald och Ewen MacAskill en av de journalister som Snowden, under täcknamnet Citizen four, stämt möte med för att öka avslöjandenas genomslag och – inte minst – för att överföra publiceringsbesluten och -ansvaret till medier med hög journalistisk integritet. Avslöjandena om det globala övervakningssamhället i allmänhet och de amerikanska storebrorsfasonerna i synnerhet är numera välkända. Det dokumentären berättar är en annan historia, den om stämningarna under och formerna för läckans och journalisternas möten.
Inledningsvis är jag ändå långt ifrån övertygad. Det är alltför många talande skallar. Också ljusstrimmor i mörka tunnlar, chatt-dialoger och krypterad kod på bildskärmar är visuella nödlösningar som kan funka behjälpligt i informationstunga grävande tv-program typ Spotlight, Uppdrag granskning eller MOT, men som man inte förväntar sig i en Oscarsnominerad dokumentär.
Det anonyma hotellrum i Hongkong som efter en kvart blir filmens huvudsakliga fond innebär knappast någon filmatisk profilhöjning. Men oj, så engagerande Poitras dokumentär visar sig vara. Det är förstås det som sägs – och hur det sägs – som är spännande. Visst har historiska hemliga möten dokumenterats förr, men sällan i video. Få gånger har flugan-på-väggen-effekten kunnat utnyttjas lika effektivt.
Stabil hjältegloria
Alla thriller-ingredienser finns där, men det är inte spänning av det gastkramande slaget som Poitras vill åt. Snarare vibrerar filmen av en sorts nervös energi, av spänningen mellan de i sig lugna diskussionerna och deltagarnas medvetenhet om att det är världsscoop, som ligger runt hörnet.
Vad beträffar Edward Snowden är han också här den alldagliga hjälte som han (i jämförelse med den extravagante Julian Assange) ofta beskrivits som: lite orolig och nervös under ytan – vem skulle inte vara det i hans situation – men samtidigt samlad och saklig. Han är fullt medveten om vilka uppoffringar han gör, men att uppleva hur de kristalliseras då sambon förhörs av polis på andra sidan jorden och hyran inte kan betalas för att bankkontot spärrats är förstås inte muntert hur förberedd man än är.
Jag uppfattar Snowdens personliga motvilja mot att hamna i rampljuset som helt uppriktig, liksom hans acceptans för att det är medialt och politiskt viktigt att träda fram självmant, hellre än att ”avslöjas”. Och som så ofta gör ödmjukheten bara att hjälteglorian stabiliserar sig över hans huvud.
I sak har Snowden ändå rätt: det är inte visselblåsarens person som borde vara det intressanta utan det övervakningssamhälle vars demaskering han bidragit till. Som regissör lyckas Poitras i det här avseendet med ett svårt balansstycke, hon ger tittaren den emotionella förankring i en huvudperson som filmmediet kräver, men respekterar samtidigt hans önskan om att inte stå i vägen för den frihetliga kritik mot sakernas tillstånd som är hans bevekelsegrund.
Händelserna efter att Snowden lämnade hotellrummet i Hongkong berättar filmen förhållandevis lite om. Det är lite anmärkningsvärt, eftersom Snowdens personliga belägenhet egentligen blir en allmän angelägenhet först då hans hemland börjar betraktar honom som en brottsling, inte i och med läckorna som sådana.
Det är fullständigt klart att något av de västeuropeiska länder som anser sig vara godhetens, demokratins och öppenhetens banerförare i förtryckets värld borde ha beviljat Snowden politisk asyl. I stället har han fått uppehållstillstånd i ett Ryssland, där man sannerligen kan ha sina dubier om presidenten verkligen är någon dedikerad motståndare till övervakningssamhället. Eller till att bura in dissidenter, för den delen.
När den amerikanska ambassadören Bruce Oreck i en avskedsintervju, publicerad i HBL 17.1, uppmanar Finland att våga börja tar risker – ”det går inte längre att vara anspråkslös och tyst” – borde vi verkligen ta honom på orden, och skicka med honom några hälsningar hem till Barack Obama: Läs inte vår privata e-post! Städa upp i terrorkrigens antidemokratiska institutioner! Och börja nu äntligen ta den här världen och dess invånares rättigheter på allvar!
Det var ju det vi så anspråkslöst hoppades på.