Teaterrecension: Hjärterum och stjärterum
Pjäsen Bo om den knepiga hyresmarknaden gick på Universum 2002. Tretton år senare återupplivas den i finsk språkdräkt av Ville Virtanen.
På scenen: Anja Bargum, Wilhelm Grotenfelt, Sanna Hietala, Paul Holländer och Paul Olin. Manus: Anja Bargum, Mikaela Hasán, Paul Holländer, Kristofer Möller, Paul Olin, Anders Slotte. Översättning: Ville Virtanen. Ljusplanering: Hedda Wallén. Ljudplanering: Wilhelm Grotenfelt. Scenografi: Paul Holländer. Premiär 24.1 på Universum
På hyresmarknaden i Helsingfors råder djungelns lag. Den starkare äter den svagare, och den svagaste av alla är den som är ute efter en enrummare i centrum. Det här får också medelåldersparet Kerttu och Ilpo (Sanna Hietala och Paul Holländer) erfara då de flyttar till Helsingfors från vischan, eftersom Ilpo fått arbete på statistikcentralen.
Pjäsen hette ursprungligen Bo och gick på universum 2002, i regi av Anders Slotte och med delvis samma ensemble. Nu återupplivas den i finsk språkdräkt av Ville Virtanen, och också om 13 år är en ganska lång paus kan det motiveras med att läget på bostadsmarknaden minsann inte blivit bättre under åren.
Tonen sätts redan i foajén, när Wilhem Grotenfelts förmedlare samlar in publiken och tar med den på visning till Betaniasalen, som för tillfället förvandlats till en etta på 30 kvadratmeter. Där får vi bänka oss runt en bottenplan som markerats på det tomma golvet framför oss. Sedan flyttar de nya hyresgästerna in.
Situationskomedi
Kerttu och Ilpo har knappt hunnit placera sin yuccapalm på fönsterbrädet innan nästa inflyttare anmäler sig. Anja Bargums hippietjej har skrivit hyreskontrakt med samma förmedlare, och han är naturligtvis nu uppslukad av jorden. I brist på en bättre lösning bestämmer sig trion för att dela på lägenheten tills vidare. Samlivet går inte helt friktionsfritt då olika livsstilar kolliderar, och senast när pojkvännen Kenneth (Paul Olin) utökar skaran börjar det knaka i fogarna.
Kollektivtänkandet som genomsyrar pjäsen på den tematiska nivån fungerar också som produktionsprincip. Arbetsgruppen som gjorde Bo står för manus, medan den nygamla ensemblen som nu står på scenen tillsammans ansvarar för regin. Luukku är en situationskomedi som byggs upp genom att ett stort antal korta scener avlöser varandra i rasande fart. I första akten leder det här till en viss andfåddhet, och till att de bitar vars funktion närmast är att sätta ramarna för handlingen framträder väldigt tydligt som just bakgrundsmaterial. Å andra sidan får man sedan mellan varven till ett antal tokroliga situationer.
Anarkism och regressionsterapi
Efter en ganska ojämn första akt tar det sedan fart på allvar i början av andra akten. Det visar sig att Ilpo fått sparken från sitt jobb efter att ha sålt statistiska uppgifter åt näringslivet. Kerttu reagerar med att flytta till en egen fjärdedel av rummet, medan Ilpo får lov att hyra ut en halva av sin fjärdedel för att klara hyran. In flyttar anarko-minimalisten Timi (Grotenfelt) och kollektivet är därmed fullbordat. Nu får man skörda frukterna av första aktens bakgrundsarbete, och ju absurdare handlingen blir, desto bättre fungerar pjäsens komiska element. Den skickliga ensemblen använder sig också med framgång av överspel och överdramatiska reaktioner som komisk effekt. Till höjdpunkterna hör en inflyttningsfest i en åttondel av en enrummare och en terapisession som den misslyckade regressionsterapeuten Kenneth utför på sig själv.
Det blir alltså en sorglös tvåaktare om det svåra med att bo ihop, där det absurda och orimliga alla gånger får företräde framom den seriösa diskussionen. Och bra så, de som kämpar med en jobbig boendesituation i den här staden kan säkert behöva ett gott skratt ibland. För snart ska hyran betalas igen.