Ryssland är inte en gåta
Ryssland, Nutidshistoria
Ryssland är ingalunda ett mysterium, hävdar Arto Mansala i sina diplomatminnen som framför allt handlar om hans tid i Moskva. Han är därmed av annan åsikt än de som i 1800-talspoeten Fjodor Tiuttjevs efterföljd påstår att "Ryssland inte kan förstås med förnuftet". Inte heller tycks Mansala vara övertygad om att demokrati a priori vore omöjlig i Ryssland, vilket också många gör gällande, även om det under hans sista Moskvaperiod 1993-1996 snarare rådde kaos än demokrati.
Han berättar i början av boken att han sökte sig till utrikesförvaltningen och uttryckligen till Moskva därför att han ville veta sanningen om de finländsk-sovjetiska relationerna efter att som ung student 1961 ha upplevt notkrisen. Ganska nära sanningen kom han säkert under sin långa karriär.
Mansala följde på nära håll 1970-talets hårda bud då Sovjet målmedvetet försökte dra Finland närmare till sig och vägrade erkänna neutraliteten. Samma process har tidigare beskrivits i Juhani Suomis Kekkonen-biografi och i till exempel Keijo Korhonens och Risto Hyvärinens memoarer och Mansala kommer knappast med mycket nytt.
Utnämningen av partimannen Aleksej Beljakov till Helsingfors-ambassadör 1970 utgjorde början på en nästan tio år lång exceptionell period i Sovjets skötsel av relationerna till Finland, skriver Mansala. Men ännu värre än Beljakov var Vladimir Stepanov (ambassadör 1973-1979). Det förvånansvärda var att Stepanovs utnämning lobbades av president Urho Kekkonen, men honom kritiserar Mansala inte. Lika finkänslig är han mot presidenten i fråga om Jaakko Hallama, som hölls kvar som Moskva-ambassadör ännu i början av 1980-talet trots att hans sjukdom redan i slutet av 1960-talet konstaterades vara ett allvarligt hinder för hans ämbetsutövning. Det var fru Anita Hallama som utövade makt och den baserade sig på hennes förhållande med presidenten.
Under Boris Jeltsins tid efter Sovjetunionens sönderfall 1991 fanns det en strävan till demokrati i Ryssland. Men den kom av sig på grund av kaoset, som ingalunda var en följd av demokratin såsom dagens Putin-anhängare påstår. Demokratin hade blivit en svordom, citerar Mansala Gennadij Burbulis. Dessutom var Jeltsin ingen demokrat, slår Mansala fast. Han beordrade armén att skjuta sönder parlamentsbyggnaden och startade det första Tjetjenien-kriget. Och han tvekade inte att använda odemokratiska metoder mot sina politiska motståndare, låt vara att de stod för en ännu mindre demokratisk politik.
Valet av Jeltsin 1996 för en andra period gick enligt Mansala i stort sett rätt till. Han förbigår därmed att många också i väst hävdar att det skedde genom fusk, inte bara ett överlägset propagandamaskineri.
Den utrikespolitiska vändningen, som naturligtvis sammanhänger med en vändning i autoritär riktning också inrikespolitiskt, skedde i januari 1996, alltså före presidentvalet, då utrikesminister Andrej Kozyrev ersattes med Jevgenij Primakov. I utrikespolitiken började man betona ett återställande av de förlorade positionerna, vilket var ett förebud om den politik som Vladimir Putin bedriver i dag.
Det kan vara svårt att begripa sig på Ryssland, men något mysterium är det inte, vilket Mansala förtjänstfullt visar.
Bjarne Nitovuori
Skribenten arbetade tidigare som Hbl:s politisk reporter och är i dag fri skribent.