1980-talets brytningstid
1980-talet är temat för Centerns förra partisekreterare Jarmo Korhonen i en bok som framför allt handlar om Socialdemokraternas och Centerpartiets maktkamp
Politik, Nutidshistoria
1980-talet var en brytningstid i finländsk politik. Kekkoneneran tog slut och Mauno Koivisto blev president utan invändningar från Sovjet. Moskva accepterade också att kommunistpartiet rensade ut taistoiterna. Både Landsbygdspartiet och Samlingspartiet slapp sin utrikespolitiska karantän och blev regeringsdugliga. FKP/DFFF degraderades på kort tid till ett litet parti och "befriade" därigenom ett tiotal riksdagsmandat för de övriga partierna att kämpa om.
Den här perioden är temat för Centerns förra partisekreterare Jarmo Korhonen i en bok som framför allt handlar om Socialdemokraternas och Centerpartiets maktkamp. Båda förde kampen bland annat genom att fria till Samlingspartiet. Boken uppfyller inte riktigt det löfte som ges i förordet om "en djupdykning i politikens största hemligheter". Några nya stora avslöjanden innehåller boken inte. Källorna redovisas inte. I förordet berättar Korhonen att han har 600 000 dokument, huvudsakligen från Centerns arkiv.
Dispositionen är inte lyckad, då Korhonen radar händelser efter varandra kronologiskt utan sammanfattande analys.
Det är naturligtvis smaskigt då en partisekreterare (2006–2010) framställer sitt partis tidigare ordförande Paavo Väyrynen och framför allt partisekreterare Seppo Kääriäinen i löjlig dager.
Det beramade kassaskåpsavtalet mellan Väyrynen, Samlingspartiets ordförande Ilkka Suominen och Svenska folkpartiets Christoffer Taxell, vilket med stöd av näringslivets pengar skulle leda till en borgerlig regering med Väyrynen som statsminister 1987 hör givetvis till årtiondets märkligaste politiska händelser och Korhonen behandlar saken i detalj. De här tre partierna fick faktiskt majoritet i riksdagsvalet men deras planer omintetgjordes av president Mauno Koivisto med den makt presidenten då ännu hade. Huvuddragen i processen blev kända redan kort efter valet.
Korhonen hävdar att valstödet från Kehittyvien Maakuntien Suomi (KMS) före riksdagsvalet 2007, som han själv var insyltad i, var knackkorvshandel jämfört med de summor som betalades inför riksdagsvalet 1987. I båda fallen var det uttryckliga målet att få till stånd en borgerlig regering och det lyckades faktiskt 2007. Tjugo år tidigare var bakgrundskrafterna av helt annan kaliber: Kari Kairamo och Casimir Ehrnrooth, ett skamligt kapitel i dessa två magnaters personhistoria.
Paavo Väyrynens mål var enligt Korhonen att via statsministerposten bli president redan i 1988 års val. Uträkningen var att många av de borgerliga väljare som stödde Koivisto ändå skulle rösta på det egna partiets elektorskandidater, varvid elektorsförsamlingen skulle få borgerlig majoritet. Det var för Väyrynen typiskt önsketänkande. Mauno Koivistos förmodade motiv för sitt agerande, att säkra segern i presidentvalet, var excess i nödvärn. Han hade inte behövt äventyra sitt rykte som främjare av parlamentarismen.
Bjarne Nitovuori
Skribenten är före detta politisk reporter på HBL och numera fristående journalist.