Musikrecension: Mästerverk i skymundan
Helsingfors stadsorkesters fredagskonsert presenterade två underskattade mästerverk.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Pietari Inkinen. Solist: Barnabás Kelemen, violin. Bartók, Sjostakovitj. Musikhuset 23.1.
Helsingfors stadsorkesters fredagskonsert ringade på ett spännande sätt in två underskattade mästerverk, som oförtjänt hamnat i skymundan av mer berömda syskonverk. Bartóks första violinkonsert har hamnat i skymunden av den magnifika andra konserten, Sjostakovitjs sjätte symfoni av publikfavoriterna femman och sjuan.
Den lyriska första konserten, från skarven mellan senromantik och modernare strömningar när de folkmusikaliska influenserna började göra sig gällande, bottnar i en olycklig kärlekshistoria. Bartók själv förnekade styckets existens och det uruppfördes först tretton år efter hans död.
En bidragande orsak till negligeringen är sannolikt även att det tvåsatsiga verket med sina tjugo minuter är i kortaste laget som solistnummer, men det kompenseras problemfritt med att para ihop det med till exempel ett annat av Bartóks kortare konsertanta stycken; denna gång den underhållande första rapsodin.
Ypperlige violintrollkarlen Barnabás Kelemen har fängslat Helsingforspubliken tidigare och nu tolkade han sin landsman med en inlevelse och en genuin förståelse för tonspråkets särart, som knappast lämnade något övrigt kvar att önska.
Samarbetet med Pietari Inkinen på podiet föreföll mestadels mödolöst, även om de fritt böljande tempoväxlingarna i rapsodin inte var helt lättsynkroniserade. Som guldkant på det hela bjöd man på det kortaste och snärtigaste extranummer jag någonsin hört: en violinduett, signerad Bartók förstås.
Sardonisk humor
Sjostakovitjs sexa är ett illmarigt verk, som med sin oortodoxa dramaturgi med en brett utspunnen och mörkstämd långsam inledningssats följd av två mer eller mindre ystert galopperande snabba satser har satt myror i huvudet på de pannskrynklande förståsigpåarna.
Hos Sjostakovitj kan dock det till synes mest lättsinniga gyckel röja avsevärda tragiska djup. Inkinen och hans välspelande ensemble tog, efter ett föredömligt väl sammanhållet Largo, ut maximalt av den hypersardoniska humorn i en tolkning som i sin välavvägda kontrastverkan stundtals erinrade om Paavo Berglunds legendariska 70-talsinspelning.
Det säger sig självt att ett program som detta inte garanterar någon publiksuccé och medan lokalkonkurrenten denna vecka kunde glädja sig åt två slutsålda salar var veckans enda HSO-konsert långt ifrån fullsatt. Den hade varit värd betydligt mera.