Monsterlärare skapar mästare
Whiplash är berättelsen om en 19-årig trummis och hans djävulske lärare.
Foto: Sharone Meir. Musik: Justin Hurwitz. I rollerna: Miles Teller, J. K. Simmons, Melissa Benoist, Paul Reiser.
Vitsord:
Efter förra veckans excentriska musikaliska utflykt Frank bjuds det på hetsigt jazziga dissonanser i Whiplash. Just hets torde vara en adekvat beskrivning och då associerar jag till Alf Sjöbergs (och Ingmar Bergmans) mardrömslika skolskildring från 1944 i vilken en djävulsk latinlektor gör tillvaron till ett helvete. Ändå är Whiplash betydligt mer ambivalent.
Andrew (Miles Teller) är den begåvade 19-årige trummisen som blivit antagen till ett prestigefyllt konservatorium i New York. Jazzutbildningens själ och dynamo är Terence Fletcher (J. K. Simmons) som tillika är en djävul i sitt sätt att drilla pojkarna till perfektion.
Fletchers metodologi känner inga gränser dikterade av artighet och anständighet. Han kan vara ämabel och uppmuntrande för att i nästa sekund explodera i hånfulla tillmälen kryddade av rasism och obsceniteter. Så fort någon elev tror att han vunnit lärarens förtroende kommer nästa dolkstöt, även för Andrew.
Själv hävdar läraren att hans rigorösa metod går ut på att förädla begåvningen och att den som helhjärtat satsar på musiken inte får nöja sig med det medelmåttiga. Han berättar den apokryfiska historien om Charlie Parker som efter att ha fått en cymbal slängd i huvudet blev motiverad och förvandlades till ett av jazzens genier.
Andrew upplever infernaliska stunder men blir likväl inspirerad och tränar så fingrarna blöder. Han gör rentav slut med flickvännen Nicole (Melissa Benoist) då förhållandet inverkar menligt på hans ambitioner. Till saken hör att hans timida far (Paul Reiser) verkar som engelsk lärare efter att ha gett upp sina författarambitioner.
J.K. Simmons är skrämmande briljant i sin roll och sekunderas utmärkt av unge Miles Teller. Men i dagsaktuella pedagogiska termer är Fletcher (som får impressarion Lermontov i De röda skorna (1948) att framstå som en älskvärd humanist) nog ett fantasifoster och en konstruktion. Personligen vill jag se honom som en metafor för den kamp som pågår i trummisens psyke och som blir en projektion av hans medvetande.