Musikrecension: Läckra orkestrala färgsättningar
Dirigenten Susanna Mälkki tog omsorgsfullt hand om varje fras och harmoni hos Debussy, Walton och Saariaho.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Susanna Mälkki. Solist: Steven Isserlis, cello. Ljudplanering: Timo Kurkikangas. Debussy, Walton, Saariaho. Musikhuset 21.1.
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent in spe, Susanna Mälkki, dirigerade denna vecka Radions symfoniorkester, som hon under årens lopp jobbat betydligt mera med än sin blivande orkester, i ett program som såg väldigt mycket ut som både RSO och Mälkki själv.
Som en röd tråd genom den stilkänsligt elegant upplagda helheten gick en sagolikt läcker orkestral färgsättning. Samtliga kvällens tonsättare är mästerliga instrumentatörer och en uppsjö subtila klangmässiga schatteringar smekte den entusiastiska publikens öron.
I William Waltons genomlyriska Cellokonsert (1956) – säkerligen en av de mest ogenerat vackra som någonsin skrivits – fungerade samarbetet med Steven Isserlis problemfritt inom ramen för en tolkning, som på ett lyckat sätt balanserade mellan det introverta och extroverta.
Isserlis ton föreföll inledningsvis aningen spänd, men blommade efterhand ut i en mängd sensitiva nyanser för att i den sista satsens fantasifulla variationer mödolöst anta skepnaden av talrika väsensskilda karaktärer.
Impressionistisk penselföring
Kaija Saariahos senaste orkesterverk, sexsatsiga Circle Map (2012), som är ett beställningsverk för Concertgebouworkestern, Boston Symphony Orchestra, Göteborgssymfonikerna, Orchestre National de France, Royal Scottish National Orchestra och Stavangersymfonikerna – så fungerar det i dagens värld – hördes nu för första gången i Finland och nog är det svårt att tänka sig att någon kunde göra verket bättre rättvisa än Mälkki.
Saariaho har, som så ofta, låtit sig inspireras av en litterär källa. Denna gång den persiske 1200-talssufisten Rumi, vars dikter i elektroniskt bearbetad form även integrerats i orkesterväven. Hur väsentligt detta var med tanke på det musikaliska slutresultatet kan diskuteras, men Saariaho gillar detta sätt att arbeta och måhända tillförde det klangbilden ett visst suggestivt element.
I övrigt handlade det om sensuell saariahosk orkesterlyrik som mest fullödig och grundgreppet om den orkestrala penseln var närapå impressionistiskt. Saariahos orkester skimrade, glödde och pulserade i de mest sällsamma auditiva former och självaste Dutilleux föll en mer än en gång i hågen.
Dutilleux är dock i grund och botten symfoniker och en kontrasternas mästare, medan Saariaho är en utpräglad stämningsmålare och en viss brist på kontraster gjorde sig även gällande mot slutet av det knappa halvtimmen långa verket.
Det var en ypperlig idé att inleda och avsluta med öppnings- respektive avslutningssatsen, Gigues och Rondes de Printemps, ur Debussys orkestertriptyk Images. Mälkki var här, liksom konserten igenom, på sin mamma gata och tog omsorgsfullt hand om varje fras och harmoni, medan RSO med eftertryck visade att ingen i landet slår dem i just den här typens repertoar.