Skivrecension: Maria Callas klarare än någonsin
Maria Callas inspelningar har förekommit i otaliga versioner tidigare. EMI:s definitiva editering av studioinspelningarna ger den bästa bilden hittills av hur den gudomliga rösten lät.
69 cd-skivor (Warner Classics)
De enorma skatter av klingande material som Maria Callas gjorde för skivbolaget EMI har äntligen restaurerats med senaste 24-bit/96 Hz-teknik. Den berömda studion vid Abbey Road har gjort en definitiv editering av alla Callas studioinspelningar utifrån originalbanden. Warner Classics har gett ut dem i en lyxig röd box med 69 cd-skivor.
Callasskivorna har varit en guldgruva för skivbolaget men också för operavännerna. Callas omutliga musikalitet och dramatiska nerv förändrade operavärlden för alltid. Hon gjorde 26 kompletta operainspelningar av vilka de tidiga Traviata och Gioconda bandades av italienska Cetra och Medea senare av Ricordi. De finns också med i den nya utgåvan ävensom alla 14 ariaskivor från åren 1949–69. Callas är således synnerligen väl dokumenterad i ljud, men varför mediebolagen filmade henne så sällan har jag aldrig fattat.
Det allra mest värdefulla materialet spelade Callas in på 50-talet, då hennes unikt dramatiska och förbluffande smidiga röst var i skick. En slutlig editering var nödvändig för att skillnaderna mellan de existerande utgåvorna var så chockerande stora. Först kom vinylerna i tryckningar som blev bättre och bättre – men också sämre. I ett skede började man stereofonisera de gamla monobanden. Det kom luft kring orkestern men rösten blev ihålig.
Tillrättalagda misstag
Cd-skivan gav en viss kall störningsfrihet men man började också höra skavanker: fotsteg i studion, dåliga klipp, överstyrning och trafikljud. Olika länder gjorde egna tryckningar och de amerikanska lät ofta litet gälla, de tyska tråkiga och de italienska var slarvigt gjorda. Tonhöjden kunde kasta på nästan en kvarts ton. Det fanns ingen kontroll på vad som gjordes och Callas kom också ut på icke officiella skivmärken som bara kopierade tidigare cd-skivor.
Ibland fattade ingenjörerna katastrofala konstnärliga beslut, till exempel i Callas berömda Tosca från 1953. I sin entré i första akten sjunger Callas ”Mario, Mario, Mario” med stigande volym. Ingenjören begrep inte varför och ersatte det tredje högljudda ”Mario” med en kopia av det andra. Sådana och andra saker har tillrättalagts.
Det viktigaste är ändå att man åstadkommit en hörbar förbättring i ljudkvaliteten. Callas röst kommer närmare, låter rikare och har mera färg i det kritiska höga registret. Skillnaden är inte enorm men viktig. Om jag plockar en skiva ur mängden kunde det då vara Mad Scenes från 1958, där rösten ännu var så gott som intakt och den nya stereotekniken låter oss höra den med luft omkring utan det konstgjorda eko som man i ett skede försåg skivan med.
Sångtexterna finns på en cd-rom och de enskilda skivorna har originalomslag. Ytterst få kritiska röster har höjts om nyediteringen och jag har upplevt återupptäckandets rysningar av välbehag. Visst kan man hävda att glädjen att ta del av inspelningarna en och en är större än att köpa allt på en gång i ett stort paket som inte ryms på en skivhylla. De restaurerade operorna säljs också var för sig men lite klumprabatt får man då man tar paketet.
Liveinspelningarna saknas
Får den som satsar på hela härligheten allt i Callasväg som behövs? Tyvärr inte! En oumbärlig del av Callas konst är liveinspelningarna, som först kom ut på piratskivor och sedan också på reputerliga skivmärken. De hör inte till denna satsning och utgör en djungel i sig för den musikälskande skivsamlaren att rota i. Referensverket om Callas kommersiella och icke kommersiella inspelningar är The Callas Legacy där John Ardoin kommenterar alla hennes inspelningar.
För den som inte har Callasskivor från tidigare, är detta en ganska stor dos som måste avnjutas i små portioner. För Callasspecialisterna innebär det en dubblering av inspelningar som de redan har. I goda högtalare låter också de äldsta inspelningarna så pass mycket bättre att cirkapriset på 230 euro är någorlunda rimligt. Det underbara är att Maria Callas tolkningar känns bara bättre efter alla dessa år.