Skivrecension: Angelägna pianoröster
Alex Freeman lever med ena foten i Finland och andra i Minnesota. Den föreliggande skivan samlar pianomusiken från 2000-2013.
Risto-Matti Marin, Salla Karakorpi, Matilda Kärkkäinen, Brian Lee. piano. (Albany Records)
Vad har peruanen Jimmy López och sydstataren Alex Freeman gemensamt, förutom att de är nya världen-tonsättare födda på 70-talet? Jo, båda har studerat vid Sibelius-Akademin för den inspirerande och vidsynte Eero Hämeenniemi och båda har återvänt till andra sidan det stora vattnet för att göra en karriär, som inte tog ordentlig fart här.
Vi bröstar oss ofta med vårt fruktbara tonsättarklimat, men glömmer lätt hur lågt till tak det de facto är. Råkar du inte passa in i det rigorösa systemet ligger du risigt till. Ungefär jämnårige kanadensiske kollegan och vännen Matthew Whittall klarade av pressen och röner nu framgång här, medan Freeman jobbar som kompositionsprofessor i Minnesota.
Inte desto mindre håller han, liksom López, ena foten kvar i Finland och merparten på skivan med den samlade pianomusiken från 2000-2013 är skriven för finländska pianister. Det estetiska hoppet från Sonata for Piano (2000), skriven för Brian Lee, och andra sonaten Outside Voices (2010), skriven för Risto-Matti Marin, är avsevärt men bägge verken röjer något väsentligt av tonsättarpersonligheten.
I det tidigare stycket, som gott och väl kunde ha fått undertiteln Hommage à Skrjabin – närmare bestämt sjätte sonaten – lyckas Freeman, precis som förebilden, låta improvisatorisk fast materialet är tajt organiserat. I det senare är strukturen ännu fastare, samtidigt som den emotionella och tekniska skalan är bredare och mer genomarbetad och uttrycket och texturen rikare.
Freeman är en eklektiker men med en egen, angelägen humanistisk röst klart skönjbar bakom de skiftande anletena. Den korta Night on the Prairies (2007) är en snudd på neoimpressionistisk stämningsbild, medan de för Matilda Kärkkäinen skrivna Three Pieces (Toccata, Elegy, Rag, 2004) är virtuosa karaktärsstycken med Prokofjev stundtals spökande bakom kulisserna.
Skivans nyaste stycke Aerial Voices: Variations on a Theme of Charles Fussell (2013), skrivet för Salla Karakorpi, är skivans samtidigt fullödigaste och mest problematiska verk. Variationsformen tycks i viss mån hämma Freemans fantasi och några av variationerna känns onödigt akademiska, medan några klingar avgjort öronspetsande.
Samtliga aktuella pianister spelar, föga överraskande, med känsla och bravur. En speciell eloge går ändå till Risto-Matti Marin för hans osvikliga förmåga att utvinna maximal uttrycksmässig halt ur varje enskild fras och ton.