Skivrecension: Spartanskt om existensen
Poulencs Karmelitsystrarna är en ovanlig opera för att den verkligen får en att överväga livets mening. Kanske finns svaret i musiken, menar Albert Ehrnrooth.
Kören vid Théâtre des Champs-Élysées, Philharmonia-orkestern. Dirigent Jérémie Rhorer. Regi Olivier Py. (Erato)
I regissören Olivier Pys hyllade uppsättning av Francis Poulencs opera Dialogues des Carmelites vid Theatre des Champs-Élysées står karmelitsystrarna i den gripande slutscenen hand i hand iklädda vita slöjor, sjungande Salve Regina. Varje gång bilan faller går en (symboliskt) giljotinerad nunna med utspridda armar mot stjärnhimmeln som syns i fonden. Den unga adelsdamen Blanche (Patricia Petibon), som genom att bli novis i karmelitklostret har försökt hitta någon mening med sitt liv, står till slut ensam på scenen. Efter att ha flytt klostret i panik har hon nu återvänt och tack vare sin tro övervunnit sin rädsla för att dö. De femton nunnorna väljer religionsfrihet i stället för att leva under den franska revolutionens skräckvälde. De blir martyrer för sin Gud och får därmed automatiskt en plats i himmelriket. Men karmelitsystern Moder Maria beslutar att det är viktigare att överleva och skriva om tragedin än att dö som martyr. Handlingen bygger på hennes sanna historia som Georges Bernanos bearbetade till en pjäs som i sin tur inspirerade Poulenc.
Tonsättaren gjorde inga eftergifter i librettot som ringar in kontrasterna mellan de nya och gamla samhällsklasserna, mellan familjen och religiösa värden, mellan revolutionsmännens aggressivitet och nunnornas stillhet. Den musikaliska paletten är minst lika givande. Poulenc flörtar med romantik och nyklassicism och de dissonanta passagerna har alltid ett tonalt centrum. Operan tillägnades Debussy, Verdi, Monteverdi och Musorgskij även om deras inflytande inte är uppenbart. Poulenc hänvisade till klassiska mästare för att han av många samtida kritiker betraktades som en musikalisk lättviktare som vägrade att helhjärtat omfamna moderniteten. Men Poulenc fick rätt. Dialogues des Carmelites (1957) hör till efterkrigstidens mest spelade operor. På svenska heter operan Karmelitsystrarna och det innebär att man har lämnat bort dialogerna i den ursprungliga titeln. Det är ett väsentligt fel eftersom Poulenc har skrivit ett konversationsstycke i vilket musik och text är lika viktiga.
Jag tror att det är svårt att uppskatta verkets inre dramatik om man inte har sett ett framförande. Därför är en dvd-inspelning det bästa alternativet om man inte har en möjlighet att se operan live.
Parisoperans uppsättning är spartansk, men med hjälp av belysningen lyckas regissören ge färg åt de monokroma nyanserna. Dirigenten Jérémie Rhorer ser till att Londonbaserade Philharmonia-orkestern aldrig konkurrerar om uppmärksamheten med sångarna. Topi Lehtipuu, som Blanches bror, är flott i sidenkostym och han får representera den gamla världen. Patricia Petibon (Blanche), Sandrine Piau som den dansande syster Constance och Sophie Koch (författarinnan Moder Marie) är strålande i sina roller. Man kan förstå att regissören väntade med uppsättningen tills dessa solister var tillgängliga. Men det är den engelska mezzon Rosalind Plowright som gör den mest oförglömliga insatsen som den döende priorinnan. Sängen är placerad vertikalt mot en vägg och vi (och Gud?) ser henne, så att säga, ovanifrån. Effekten illustrerar det deliriska tillståndet som hon befinner sig i. När hennes smärtor blir outhärdliga vacklar hennes tro på Gud. Blanche blir rädd men kommer småningom till insikten att priorinnan dog en ställföreträdande död. Dialogues des Carmelites är en ovanlig opera för att den verkligen får en att överväga livets mening och kanske finns svaret i musiken, som på sina ställen är gudomligt vacker.
Publicerad i KSF Medias tidningar 14.1.