Skivrecension: Tidsmaskinen är här och nu
Velvet Desperados spelar bättre, ledigare och starkare än förr. Skivåret 2014 slutade lika gott som det började, skriver Saliven Gustavsson.
(GOF Records)
Så där, nu när jag har er uppmärksamhet ska jag delge er en säregen musiknyhet. Uppsatsen kunde även ha rubricerats ”Va’ fan? Proge som svänger?” och hade likaledes fått er att misstroget klia er i morgonkaffet. Den rubriken hade med rätta varit mer överensstämmande med ämnet – och något av en nyhet an sich. För sväng är väl inte direkt det man associerar till progressiv, symfonisk rock’n’roll. Velvet Desperados räds nämligen varken sväng, blues eller funk. Kan man då ens smälla den stämpeln på bandet?
Här tarvas en aning tidsresande, tillbaka till år 2004, då VD gav ut ep:n Northern Lights som värmde hjärtat på mången hård bärare av progekorset och håret så som Gud ville det skulle bäras: långt. VD:s låtskrivare, gitarrist, solist och frontman Fredrik Löf var då en ung man som föreföll ha tagit en tidsmaskin i stället för 3:ans spåra och klivit av någonstans i början av 1970-talet. Skivan och några gigs med den dåtida uppsättningen Löf, Heikki Hiltunen på keyboards, den synnerligen epokmedvetne basisten Dimmu Ylönen samt ”Borgås Mitch Mitchell” Tonza Karttunen på trummor strömmade som frisk luft in i den tämligen dammiga, introverta och puristiskt stagnerade progekällaren.
VD:s särprägel var nämligen kombinationen av durkdrivet musikaliskt hantverk – förvisso städse i proge-, jazz- och fusionssammanhang – och uppenbar spelglädje, genremässigt oortodox experimentlusta och lekfull självironi, inte precis kännetecknande för stilen. Dessutom stack åtminstone Hiltunen och Löf inte under trumstol med digra underhållningsmusikaliska inspirationer från Wagner till Elton John.
Detsamma hörs än i dag, då Grasping for Breath äntligen kom ur ugnen. Äntligen, för jobbet med det färska dubbelalbumet påbörjades egentligen redan för tio år sedan. Jag följde med processen med växande oro och lovade (hotade?) slutligen maestro Löf att får VD någonsin plattan klar, recenserar jag den, om jag så är pensionerad eller död.
Grasping … är mycket av det jag väntade mig och såg fram emot. Att musiken är välskriven, arrangemangen så perfekta som möjligt och sounden just så ambitiösa (stora och fläskiga) som stilen förutsätter, överraskar inte. Inte heller det, att VD spelar bättre, ledigare och starkare än förr. En färsk live-upplevelse från i somras visar till exempel att Karttunen kanske borde kallas Borgås Mitchell-Moon-Bonham efter batteriyrvädret i min personliga favorit, ”minioperan” Gentlemen of Fortune, baserad på äventyrsklassikern Skattkammarön. Eller helst Borgås Tonza Karttunen. VD bytte häst … nej, basist halvvägs och Lauri Salokoski som basar på hälften av låtarna får leverera ett vemodigt solo i en av pophistoriens vackrare showavslutare, That’s All, Folks.
Det inhemska skivåret slutade alltså lika gott som det började, med Matti Mikkolas och Pepe Willbergs Pepe & Saimaa, ett mästerverk såväl som skiva och konsert. På samma sätt väcker Grasping … för varje lystring starkare lust att uppleva musiken som en konserthelhet med stråkar, horn och alla kryddor. Det här är en ekonomisk utopi, jag vet, så vi får hoppas på VD i rockbandsupplagan. Snart.
Skribenten är ex-kulturmurvel.
Publicerad i HBL 31.12.