Skruva ner volymen, Pippi
Helsingfors stadsteaters Pippi-uppsättning glömmer bort huvudpersonens underläge. Nu framstår Pippi Långstrump som elak mot de vuxna, publikfriande mot barnen.
Medverkande: Staffan Götestam (dramatisering), Georg Riedel, Jan Johansson (musik), Liisa Ryömä (översättning), Milko Lehto (regi), Markku Luuppala (dirigent), Jyrki Karttunen (koreografi), Markus Tsokkinen (scenografi), Riitta Röpelinen (dräkter), William Iles (ljus), Kirsi Peteri, Jori Tossavainen (ljud). På scenen: Anna-Riikka Rajanen, Maija Koivisto, Petrus Kähkönen, Raili Raitala, Ursula Salo, Kaisa Torkkel, Unto Nuora, Panu Vauhkonen, Inka Tiitinen, Tuukka Leppänen, Sauli Suonpää, Iikka Forss, Kirsi Karlenius, Sari Haapamäki, Elina Haaranen, Iikka Kokkonen, Helena Haaranen, Juha Jokela. Åldersrekommendation: från 5 år uppåt. Premiär på Helsingfors Stadsteaters stora scen 15.1.
På premiären av Stadsteaterns uppsättning av Pippi Långstrump får man känslan av att teatern uppfattat bara hälften av Pippis karaktär: styrkan. Snällheten blir satt på undantag. Ett höjt röstläge övertygar sällan.
Pippis dilemma är ju hennes utanförskap, att hon inte förstår de sociala koderna och hur de vuxna tänker. Till det kommer ännu hennes längtan efter föräldrarna. I böckerna och filmerna är det uppenbart att Pippi har ett underläge. I den här uppsättningen känns till exempel hennes prutthumor på kaffebjudningen som elak mot de vuxna och publikfriande gentemot barnen.
Anna-Riikka Rajanen, som under premiärkvällen gestaltar Pippi, har mycket av det man associerar med Pippi: rörlighet, styrka och mjukhet. Min invändning gäller inte Rajanens rollprestation utan hela uppsättningens tonfall – Milko Lehtos regi. De olika scenerna följer varandra som ett pärlband dramatiskt likvärdiga scener, en rad tillfälligheter som det är svårt att se att har något inbördes samband eller dramatisk båge. Som musikal är den alltför entonig.
Den som får föreställningen att lyfta är Pippis pappa (Panu Vauhkonen). Han har den karisma som behövs för att få hela kollektivet bakom sig. Han kommer tyvärr in lite sent, men är då desto mer efterlängtad av både Pippi och publiken. Redan scenen där Pippi står under stjärnhimlen och vågorna böljar i takt till hennes sång efter sin saknade pappa ger en föraning om hans återkomst, och hans betydelse inte bara för sin dotter, utan också för hela den här uppsättningen.
Scenografin av Markus Tsokkinen är en annan höjdpunkt. Han klarar galant av konststycket att trotsa Stadsteaterns hopplöst avlånga stora scen. Hela scenen ramas snyggt in av grönska och Villa Villekulla har placerats lite upphöjt, i mitten. Villan görs senare snabbt och diskret om till sjörövarskepp.
Det förefaller som om Stadsteaterns satsningar för familjens yngsta i foajén håller högre konstnärlig nivå än storsatsningarna.