Magin mellan husse och hund
Totem-teaterns barnpjäs Hunden Kastanj väcker tankar om den ibland smärtsamt komplicerade relationen mellan barn och förälder.
Medverkande: Juha Hurme (manus, regi), Katja Sallinen (koreografi), Heini Maaranen (dräkter, scenografi), Johannes Vartola (ljud). På scenen: Päivi Rissanen, Pasi Lappalainen. Totem-teaterns premiär på Perkkaanpuiston koulu 14.1.
I fyllan och villan slarvar snickaren Lukas bort sin trogna hund Kastanj. Det är tragikomiskt, som det så ofta är i Anton Tjechovs verk. När regissören Juha Hurme skrivit om novellen Kaschtanka till en barnpjäs har han heller inte försökt dölja det sorglustiga, tvärtom litar han på barnens förmåga att ta till sig just den här kvaliteten.
Hunden Kastanj är en överraskande traditionell barnföreställning jämfört med Totem-teaterns tidigare produktioner. Som scenkonst är den inte lika spännande som fjolårets Röda tråden, men utan tvekan är det ett välgjort, rätt berörande stycke som i hög grad bygger på ett starkt skådespelararbete.
En okänd man hittar den arma, borttappade hunden Kastanj på stan och tar djuret under sitt beskydd. Kruxet är att den nye hussen är en sträng cirkusartist som kräver att Kastanj ska lära sig trick, allt från att sitta nätt till det hisnande akrobatiknumret ”egyptiska pyramiden”.
Päivi Rissanen är rar som den nyfikna och klumpiga hunden Kastanj som lågstadieeleverna i publiken genast fattar tycke för. Pasi Lappalainen är en varm berättare, som också hittar komiken och de mindre smickrande dragen hos de två husserollerna. Här finns också härliga småroller, bland andra gåsen och katten som jobbar som cirkusartister, samt grisen Harriet vars ljudliga grymtningar tränger igenom träkistan som utgör hennes hem på scenen. Ibland får någon i publiken rycka in som skådespelare, ofta i dråpliga situationer.
Hurme använder sig av anspråkslösa medel som ofta ger stora resultat. Gestaltningen följer ett slags stumfilmsestetik, med stora, överdrivna rörelser. 20-talskänslan stärks av musiken som låter som om den kom från en raspig grammofonskiva. Johannes Vartola har skapat en effektiv ljudvärld, som särskilt fint skildrar den myriad av inryck som möter hunden Kastanj i staden. Man känner av alla de läten, dofter och bilder som sköljer över djuret som en flodvåg.
I programbladet kan man läsa att pjäsen bland annat diskuterar koncentrationssvårigheter, vilket föreställningen emellertid inte lyckas förmedla. Snarare lyckas den väcka tankar om den ibland smärtsamt komplicerade relationen mellan barn och förälder, utan att bli blytung. Hur är det att leva med en förälder som kräver toppbetyg eller idrottsprestationer? Eller med en förälder som har alkoholproblem? Det är hjärtskärande när majoriteten av barnen i publiken håller med om att Lukas antagligen kommer att tappa bort Kastanj igen.