Moderskärlek sätts på prov
Mommy må vara en originell moderskärlekens höga visa men dess tonalitet kan kännas irriterande.
DRAMA
Manus och regi: Xavier Dolan. Foto: André Turpin.Musik: Noia. I rollerna: Anne Dorval, Antoine-Olivier Pilon, Suzanne Clément, Patrick Huard.
Vitsord:
Med den gör regissören Xavier Dolan, "underbarnet från Quebec" född 1989 som slog igenom som 19-åring, sin femte långfilm. Hos oss har han varit aktuell på Kärlek & Anarki-festivalen medan Inbillad kärlek (2010) sågs på den normala repertoaren.
Mamman är den medelålders Diane (Anne Dorval) i Montreal som varit änka i några år. Tonårssonen Steve (Antoine-Olivier Pilon) har hållit till på ett vårdhem där han ställt till besvär och hämtas nu hem av modern. Hans diagnos tyder på adhd, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som tar sig uttryck i bristande uppmärksamhet och ofta hyperaktivitet.
Själv är Diane en temperamentsfull och lynnig kvinna som ofta ryker ihop med människorna i närmiljön. Lättare blir det inte när hon nu ska handskas med Steve och hans symptom. I sitt agerande är han fullkomligt oförutsägbar där våldsamma utbrott och ett skabröst språkbruk växlar med hjärtliga och lugna ögonblick under vilka modern är hans kompis och stöd. Detta pågår stup i ett. De två ryker ihop för att därefter försonas och vara bästa vänner.
Dolan har medvetet försökt undvika all sentimentalitet i ett moder och son-förhållande som det oaktat bygger på kärlek. Men den naturliga tonen vill inte infinna sig. Varken i de explosiva uppgörelserna eller i de älskliga ögonblicken. Också i Inbillad kärlek hade Dolan en irriterande tendens att blanda äkta och spontant med pretentiöst poserande. Här känns det mestadels ansträngt med alltför utdragna scener och ett störande effektsökeri.
En förmedlande tredje part dyker småningom upp då Diane blir bekant med grannfrun Kyla (Suzanne Clément) som troligtvis på grund av en depression tagit ett sabbatsår från sin lärartjänst. Hon lider av lindrig stamning men börjar på eget initiativ undervisa Steve. I några scener med modern, sonen och grannfrun finner filmen en vardaglig ton.
Onekligen är Xavier Dolan en egensinnig filmatisk begåvning men fortfarande har han en lång väg att gå.