Svensk missionär i kirgizisk thriller
Skildringar om kulturkrockar mellan västligt och postsovjetiskt är vanliga. Genuina berättelser från insidan är däremot en sällsynthet. Andreas och Kirgizistans hemlighet är ett strålande undantag.
Förlag: Atlantis
Utgivningsår: 2014
Titeln till den här boken väckte ett visst motstånd i mig. Andreas och Kirgizistans hemlighet. Jaha. En vit svensk som ska predika det fria ordets evangelium för hedningarna.
Sedan öppnar jag boken och kan inte lägga den ifrån mig. Jag vill ju veta hur det ska gå för tokstollen som tror att han ensam ska kunna reformera statlig kirgizisk radio på några veckor.
Journalisten Andreas Hedfors är före detta freds- och miljöaktivist, driven av en stark övertygelse att bygga en bättre värld. Faktum är att han ÄR en missionär, en fullkomligt äkta sådan, som dimper ner i Kirgizistans huvudstad Bisjkek. Med stor entusiasm ger han sig in på det dödsdömda företaget att ensam och på några veckor införa västerländska journalistiska principer och arbetsmetoder på statlig kirgizisk radio.
Kirgizistan är visserligen betydligt friare än sina diktaturgrannar Uzbekistan och Kazakstan. Dock är det allt annat än en fungerande demokrati. De statliga mediernas journalistiska nivå ska vi bara inte tala om.
Inlåsta mikrofoner
Redaktörerna på Hedfors arbetsplats är underbetalda, håglösa och oprofessionella. På det första morgonmötet uteblir större delen av redaktionen. Journalisterna saknar utrustning – de enda mikrofoner som fungerar är inlåsta. Hedfors är tvungen att undervisa sina kolleger i de allra mest grundläggande journalistikreglerna, till exempel att man måste ställa följdfrågor under intervjuer.
Författaren går in i väggen. Han börjar tvivla på sig själv. Han inser till sin fasa att det inte går att jobba inom systemet utan att samtidigt göra kompromisser.
Så småningom visar det sig att några av de anställda – föga överraskande de sämst betalda unga kvinnorna – har potential. Snart nog levererar de allt bättre inslag. Men Hedfors är bara mellanchef, inte högsta hönset. Över honom sitter kanalchefer som sätter stopp för alltför vilda fribrytningsförsök, till exempel långa intervjuer med regimkritiker.
Hedfors är rasande, men det båtar föga. Han går med på vissa krav men kompenserar med att i stället köra andra inslag som han inte har fått tillstånd för. Det är en katt-och-råtta-lek som i sina bästa stunder nästan känns som en thriller.
Ärlig skildring
Här kommer vi in på bokens viktigaste budskap: Den som vill reformera ett auktoritärt system kan sällan göra det rakt av. Att vara snövit medan man jobbar inom systemet går inte, man kommer alltid till en punkt där man måste kompromissa eller lämna systemet. (Skillnaden mellan Hedfors och hans kirgiziska kolleger är att Hedfors kan göra just det – lämna Kirgizistan.) På den här punkten är författaren befriande ärlig.
Efter sitt vikariat åker Hedfors lättad hem. Så utbryter revolution i Kirgizistan våren 2010 och Bakijevregimen faller. Hedfors kompisar inom oppositionsrörelsen lockar honom till Kirgizistan – kom hit så får du en chans att verkligen reformera våra medier! Väl i Bisjkek inser Hedfors att den nya regimen precis som sina företrädare helst vill kontrollera vad som sänds. Jobbet han utlovades ges till någon annan.
Jag är allt annat än förvånad – i motsats till Hedfors. Hans uppriktiga tro att oppositionen är god är förvånande med tanke på den gedigna kunskap han har om området. Samtidigt är det här en av bokens behållningar. Hedfors blottlägger nämligen ett grundläggande problem i synen på de postsovjetiska samhällena hos många västliga journalister – nämligen uppfattningen att den som motsätter sig ett auktoritärt styre automatiskt förstår vad demokrati är. De här två sakerna hänger inte nödvändigtvis samman, vilket vi även har sett inte bara i Kirgizistan utan också i Georgien och Ukraina. När de postsovjetiska samhällena skakas av revolutioner leder det sällan till entydiga resultat.
Absurt, hoppfullt
Det här är en bok som visserligen hade tjänat på tydligare renodling, inklusive färre redogörelser för politiska processer i Kirgizistan. Men det väsentliga är att den är ett gediget vittnesmål för hur det går till när odemokratiska länder försöker reformera sig. Det är välskrivet, drivet, absurt. Men det är också hoppfullt. Genom att coacha fram de unga duktiga journalisterna på kirgizisk statsradio bevisar Hedfors faktiskt sin tes: Det går att göra skillnad, om än aldrig så lite. Men någonstans måste man börja.