Filmrecension: Boyhood
Richard Linklaters Boyhood är ett mästerverk och mirakel som fångar en pojkes ungdomsår i flykten.
Boyhood är en film som ger den smått mirakulösa känslan av att SE tid. Den förflyter inför ens ögon, år av gyllenljus och tjock och doftande tid som kåda. Filmen förmår fånga en alldeles vanlig pojkes ungdomsår i flykten och hålla dem kvar på celluloid för evigt. Det är vad film finns till för.
Därför är det otroligt att det så sällan gjorts filmer som Richard Linklaters episka indiefilm om en pojkes uppväxt från sex år till tjugo. Andra exempel är förstås Linklaters först drypande och sedan allt torrare romantiska kärleksfilmer där paret Celine och Jesse (Bara en natt, Bara en dag och Before midnight) filmats med nio års mellanrum.
Ur filmhistorien nämns alltid Michael Apteds Seven Up-dokumentärserie som följde en skolklass vart sjunde år och François Truffauts fyra fiktionsfilmer med Jean-Pierre Léaud i huvudrollen som Antoine Doinel.
Men Boyhood koncentrerar sig på en barndom i minimalistisk detalj för att dämpa nostalgin. Dess nästan tre timmar glider i väg som minnet (fast i kronologisk ordning) och är byggda av små stunder som får enorm tyngd – de dagar som blev kvar.
Små hemligheter, löften, trauman består medan åratal av slöa rutinskoldagar glöms bort som om de aldrig existerat. Samtidigt är filmen naturligtvis som en flaskpost från en tid (00-talet) då teknologin förändrades och livet blev virtuellt.
Tiden rinner, tiden rinner
Boyhood filmades i Texas, nära Linklaters hem, från oktober 2002 till 2013, några veckor per år i taget. I första scenen är Mason (Ellar Coltraine, bokstavligen uppvuxen framför kameran, omväxlande karismatisk och energilös) sex år och bor med sin mamma Olivia (Patricia Arquette, lysande sensuell) och syster Samantha (Lorelei Linklater, regissörens charmiga och bångstyriga dotter).
Mamman gör slut med en pojkvän, flyttar till en större stad för att studera och plötsligt dyker barnens far Mason Sr (Ethan Hawke som drömpappan, både för sonen och dottern) upp. Den underbart kommunikativa veckoslutspappans utrymme i historien blir oproportionellt stort eftersom han inte alltid är på plats medan den närvarande, älskande mamman utgör grundtryggheten, bakgrunden, hon som inte syns. Mamman gör dåliga val, är självisk och ambitiös och gör framgångsrik karriär, vilket är befriande – och dessvärre på film ovanligt. Liksom förhållandevis lyckliga skilsmässor. Linklaters förmåga att varken rädas det banala eller fastna i klichéer för filmen väldigt nära livet, den känns sann på ett sätt som nästan är löjligt (för nån som vuxit upp i USA fungerar den som en tidsmaskin till bekanta föremål, bakgårdar, tv-reklamer). Tonårens buttra, flottiga inbundenhet följs av ögonblick av öppna horisonter åt alla håll.
Föräldrarnas liv återges med samma fascination som Masons – Linklater funderade på att kalla filmen Parenthood – och föräldrarna är precis lika borttappade som sina tonåringar. Vi blir aldrig helt vuxna. Filmen är sublim och smärtsam i sin skildring av livet: känslan ”jag trodde det skulle vara mera”. Men liksom Karl-Ove Knausgårds Min kamp-böcker väcker den ens egen uppväxt till liv. Den upprättar allas minnen, hur banala de än må vara, den ger allas barndom ett skimmer. Filmen är Linklaters lilla mästerverk och mirakel – missa den inte.