Oviss brittisk valvår
Den engelska valkampanjen har inletts. Allt tyder på att Storbritannien i vår står inför ett av de mest oförutsägbara parlamentsvalen på mannaminne. Konservativa Tories och Labour har dominerat brittisk politik, men nu sitter politiska observatörer och biter på naglarna. Vad ska hända?
Politik, Storbritannien
Bantam Press, London 2014
Utmaningarna kommer från olika håll. Tories utmanas av Nigel Farages parti Ukip på yttersta högerkanten, Labour av det skotska nationalistpartiet Scottish Nationalists som också nu fortsätter att ta röster från Labour. Det råder inte något tvivel om att den traditionella tvåpartidominansen i landet kommer att bli grundligt utmanad, men vad kan följden bli?Ett är klart: ingen får löfte om en rosenträdgård!
Då John Crace, som rapporterar för tidningen Guardian om parlamentsfrågor, gav ut boken I Never Promised You a Rose Garden hade Skottland med liten marginal röstat för att stanna kvar i unionen. Crace kunde konstatera att det fanns många väljare där som i åratal röstat med Labour men som blivit djupt besvikna över att partiet i Skottland inte förstått sig på självständighetssträvandena och drömmarna om en mera egalitär nordisk välfärdspolitik.
Sedan dess har Crace uppdaterat sin text. Labour i Skottland har fått en ny ledare Jim Murphy som skall försöka locka SNP-sympatisörerna tillbaka till Labourpartiet. Han har en viktig uppgift för om det inte lyckas finns det inte många chanser att Ed Milibands Labour kammar hem en seger den 7 maj. "Vi står inför vårt livs kamp", har Murphy sagt. Dessutom har den förra skotske SNP-ledaren Alex Salmond förklarat att han kommer att ställa upp i parlamentsvalet. Med Craces ord: "Också om Labour får de flesta rösterna är det osäkert om det är tillräckligt och partiet kan bilda en majoritetsregering. Det skulle betyda koalition eller en minoritetsregering".
Vi kan föreställa oss Labourledaren Ed Milibands mardrömmar. Koalition med vem? Labour och liberaldemokraterna kan inte tåla varandra. Labour och SNP? Med bråkstaken Salmond i en koalition i Westminster? Vi vet redan att Salmond sagt att han skulle rafistulera i överhuset. På SNP-håll säger man också att man skulle ställa hårda krav på Labour i en koalition.
Allt detta är argument som låter bekanta också i det konservativa lägret. Spöket där är förstås Nigel Farage och Ukip, och nästan allt David Cameron företagit sig har gjorts sneglande mot Ukip som tros kunna ta röster från Tories bland väljare som gillar Ukips kritik mot immigrationen och EU- medlemskapet. Ett par konservativa parlamentsledamöter har också övergett partiet och gått till Ukip, även om Nigel Farages egen popularitet har dalat sedan årsskiftet. Också för Tories ser valet således osäkert ut.
Om det igen skulle bli fråga om en koalition, med vem? Liberaldemokraterna har förlorat anhängare i landet sedan koalitionen och det är långt ifrån säkert att de ens skulle ha tillräckligt mandat i ett val för att vara en användbar partner.
Ingen rolig tid således för premiärminister David Cameron och Labourledaren Ed Miliband, inte minst för att de själva är impopulära.
Cameron försöker nu visa att Tories är bäst på ekonomin med valmottot "Let's Stay on the Road to a Stronger Economy" (Låt oss hållas på vägen mot en starkare ekonomi). Labour svarar med att säga att uppsvinget inte gagnat de lägre avlönade.
"It's the economy stupid" (Det handlar om ekonomin, idiot) lyder stridsropet redan.
Ian Birrell som skrev Camerons valtal 2010 spekulerade nyligen att det oklara läget skulle antingen kunna leda till en bredare koalition än förr med till exempel Tories, liberaldemokrater och gröna eller – om det vill sig illa och sammanfaller med en global kris - en nationell regering med Cameron som premiärminister och Miliband som vicepremiärminister. Det är knappast sannolikt.
I parlamentsval brukar landets väljare när det gäller oftast återvända till gamla lojaliteter. Frågan är i alla fall om Storbritannien inte nu står inför en ny tid med flerpartiregeringar som en politisk lösning. Tre miljoner unga människor röstar för första gången och yngre tolerantare EU-vänliga generationer diskuterar politik i sociala medier. Hela 55 procent anser att politikerna inte talar klarspråk.
Det är helt begripligt att mycket i Craces bok är spekulationer, och man får själv lägga till utifrån vad som hänt sedan boken kom ut. Läget växlar dagligen. Här finns i alla fall en stomme som kan byggas ut. Då och då ger Crace oss också en påhittad dialog mellan politikerna, helt hopfantiserad förstås och därför roligt ironisk. Cameron säger: "Rösta Ukip, ni får Labour". Miliband säger: "Rösta Ukip, så får ni Tories". Och Farage själv kommenterar: "Ni har alldeles fel, pojkar. Idén är att inte ha något budskap alls".
Den fråga så många förstås ställer sig och Crace inte har velat – ja, har kunnat – vidröra är huruvida Storbritannien stannar i EU. Vi får heller inte höra vad han anser om Wales och Nordirland i unionen.
Men det är kanske att begära för mycket i detta skede.
Den minsta lilla svängning i valet kan således bli utslagsgivande.
Skribenten är HBL:s medarbetare i London.