Filmrecension: Från brottning till brottsfall
Bennett Millers gåtfulla brottningsdrama med Channing Tatums guldmedaljör Mark Schultz som får en mentor i Steve Carells miljonär, en skrämmande psykopat som blir Marks äldre brors baneman.
Regi: Bennett Miller. Manus: E. Max Frye, Dan Futterman. Foto: Greig Fraser. Musik: Rob Simonsen. I rollerna: Channing Tatum, Steve Carell, Mark Ruffalo, Sienna Miller, Vanessa Redgrave.
Vitsord:
I de amerikanska sportskildringarnas rika flora är brottningsdramer verkligen inte vardagsmat. Trots Mickey Rourkes jakobsbrottning i Darren Aronofskys The Wrestler. Men så är inte heller Foxcatcher någon ordinär sportfilm, precis som ett drama om fallet O. J. Simpson inte nödvändigtvis skulle behöva befatta sig med amerikansk fotboll.
Regissören Bennett Miller som skördat lagrar med biografin Capote och baseballdramat Moneyball, bägge sannsagor, fortsätter i Foxcatcher på samma linje.
Bröderna Mark (Channing Tatum) och Dave Schultz (Mark Ruffalo) är amerikanska guldbrottare från OS i Los Angeles 1984. I sin första match i Los Angeles besegrade Dave Schultz för övrigt Finlands Pekka Rauhala.
Handlingen startar 1987 då Mark förbereder sig för VM i Frankrike och tränar dagligen med sin äldre bror som han onekligen står i ett visst beroendeförhållande till. Då får han ett vad som sedermera visar sig vara mefistofeliskt erbjudande. Den stenrike miljonären och brottningsentusiasten John du Pont (Steve Carell) inviterar Mark till sitt Team Foxcatcher i Pennsylvania för att brottaren på bästa möjliga sätt ska kunna förbereda sig för VM.
Även Dave får samma erbjudande men tackar nej då han tänker på familjen och inte vill byta boningsort. Men för Mark öppnar sig ett furstligt paradis på du Pontska godset med alla moderna faciliteter och ypperliga träningsmöjligheter. Marks tacksamhet för sin välgörare känner inga gränser och förväntningarna infriar han genom att vinna VM-guld.
Men vem är denna mystiska miljonär som är besatt av en proletärt betonad sport som brottning och står i ett komplexfyllt förhållande till sin åldriga mor (Vanessa Redgrave) och hennes hästar. Och som eventuellt har homoerotiska böjelser.
Själv beskriver han sig som mentor, filantrop och fadersfigur som vill göra sina adepter till segrare och stolta amerikanska patrioter men redan från början står det klart att hans ämabla person döljer en maktmänniska och att relationen till brottarna är ett ägarförhållande. När Mark slutligen kommer på andra tankar och får nog av denna skrämmande sociopat är brodern Dave däremot färdig att rycka in som tränare för du Ponts stall. Dave som sedan föll offer för multimiljonärens kulor 1996.
De tävlingsinslag som förekommer är inte alltför många även om man som alltid när det gäller amerikanska sportskildringar noterar miljöns och fysionomins äkthet. Ändå är Foxcatcher ett psykodrama som vad rytm, pregnanta pauser, komposition och hotfulla underskikt beträffar går sina egna vägar.
Med sin lufsiga gång ger den ordkarge Channing Tatum ett intryck av äkta brottare medan Mark Ruffalo står för hjärtligheten. Steve Carell är kuslig och skrämmande men som många påpekat blir hans patologi något hängande i luften. Foxcatcher är fascinerande även om den seglar mellan det grumligt gåtfulla och utstuderat genomtänkta. En seglats som givetvis kan vara en styrka och en svaghet.