Sebald: I skuggan av berget av skuld
Genom hela sitt författarskap kretsade W. G. Sebald kring frågorna hur Tysklands historia kunde leda till sin fruktansvärda klimax på 1900-talet och hur han som tysk, och tyskspråkig författare, skulle leva vidare efter den. Att ge upp kom inte i fråga.
Prosa
Övers. Ulrika Wallenström
Bonniers 2014
När man avslutat läsningen av en bok av W.G. Sebald är man fylld av känslor av sorg och saknad. Sorg för att hela Sebalds författarskap, oberoende av vad han skriver om, är en elegi över en förstörandets kultur och alla de miljoner människor som blivit dess offer. Saknad för att hans unika språk och idiom är ett djupt tänkt och känt försök att förhålla sig till de katastrofer han manar fram, och därmed konstruktivt på ett sätt som befriar från den rena uppgivenheten.
Sebald (1944–2001) var tysk, den tyskaste av författare bland annat för att han tveklöst drog konsekvenserna av sin situation. Född strax före nazismens sammanbrott flyttade han i unga år till England för att aldrig återvända, och ägnade hela sitt författarskap åt att försöka begripa det obegripliga: hur förintelsen förbereddes och genomfördes. Temat är inte alltid explicit i hans böcker, och politiska frågor berör han i allmänhet inte, men det är själva den jordmån verket växer ur.
Offer för sin samtid
Samtidigt blir allt Sebald skriver till ett självporträtt – delvis, som i hans berättelsesamling Känslor. Svindel, individuellt – men oftare ett representativt sådant där frågan om konstnärens och den intellektuelles roll och spelrum i en katastrofal omvärld gestaltas. Det gäller i hög grad den på svenska nyutkomna essäsamlingen Logi på landet vars centrala innehåll är fyra långa essäer om Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser.
Alltså frånsett Rousseau i dag på svenskt språkområde föga lästa och kända författare. Men det bör inte bekymra någon. Sebalds personliga sammansmältning av essän, biografin och fiktionen, den som går igenom hela författarskapet oberoende av vad böckerna kallas, gör att det är av underordnad betydelse vad han verkar skriva om. Det egentliga ärendet ligger under ytan och framträder långsamt. Den som t.ex. läst hans gripande skildring av sillfiskets historia i Nordsjön i Saturnus ringar vet vad jag talar om.
Författarporträtten i Logi på landet är inlevelsefulla och ägnade att väcka intresse för föremålen i sig. Dem verkar Sebald ha valt för att de alla är på olika sätt marginaliserade eller offer för sin samtid.
De lever i oroliga tider – de fyra första mot bakgrunden av Napoleonkrigen och den konservativa förtrycksperiod som följde på dem, Walser under 1900-talets första hälft, och deras liv verkar i hög grad gå ut på att finna skydd för yttre oro och plågor, bara för att få uppleva att det verkliga lidandet kommer inifrån. Hebel var en ämabel kalendermakare och dialektdiktare med en dragning till förfärliga undergångsvisioner. Hos Rousseau intresserar sig Sebald för de sena åren av flykt och paranoia, Keller och Mörike är på olika sätt produkter av biedermeiertidens liv på sparlåga och Walser levde hela sitt liv utanför samhället och slutade sina dagar på mentalsjukhus.
Skrivandet som tillflykt
Utmärkande för dem alla – och detta är ett stort tema i boken – var att de sökte sin tillflykt i ett intensivt skrivande. Det tjänade det dubbla syftet att förklara världen och bli en tillflykt undan den, men förvandlades småningom till en plågsam mani som de kunde bli fria från bara genom tvång (Rousseau) eller sjukdom (Walser). Och här hittar man kanske orsaken till den starka identifikation som framträder framför allt i essäerna om Keller och Walser och nästan gör dem till ett slags meddiktning.
Genom hela sitt författarskap kretsade Sebald kring frågorna hur Tysklands historia kunde leda till sin fruktansvärda klimax på 1900-talet och hur han som tysk, och tyskspråkig författare, skulle leva vidare efter den. Han slutade inte att återdikta det judiska liv och de judiska miljöer som hade utplånats. Uppgiften var hopplös och slutresultatet givet. Men att ge upp kom inte i fråga.
I den svenska utgåvan av Logi på landet – strålande översatt av Ulrika Wallenström – har två essäer tillfogats som inte fanns i det tyska originalet. En av dem ägnas Peter Weiss. Den innehåller ett referat av grundtanken i Weiss roman Motståndets estetik som i mycket hög grad fungerar som en självdeklaration för Sebald:
”Vad Weiss här, på tröskeln till arbetet med Motståndets estetik, föresätter sig är att i skrivandet, genom att ständigt på nytt i skriften översätta minnet, ta upp kampen mot ’konsten att glömma’, vilken hör ihop med livet lika mycket som svårmodet med döden. Skrivandet, det är försöket att trotsa våra ’absenser’ och ’anfall av svaghet’ ’med alla våra döda inom oss, med vår dödsklagan, vår egen död för ögonen, balansera fram bland de levande’ för att låta minnet stiga upp, gripbart och verkligt, minnet som ensamt rättfärdigar överlevandet i skuggan av berget av skuld.”