Skivrecension: Lugnt, upphöjt, lyssnande
Tolkningarna av Arvo Pärts körmusik är helt enkelt strålande, imponerat behärskade, skriver Folke Forsman.
Polyphony, dir. Stephen Layton. (Hyperion)
Konsumeras med måtta. Det är mitt råd beträffande den här skivan. Arvo Pärt, 79, letade efter en egen musikstil och introducerade den för första gången 1976 i pianostycket Für Alina med spelföreskriften ”Lugnt, upphöjt, lyssnande”. Tintinnabuli, klockor, kallade han stilen. Denna musikstil, mjuka serier av treklanger, rytmiskt och för det mesta dynamiskt återhållsam har inte klarat sig utan kritik: “akustisk kudde”, “sakral snabbmat”, för att citera några elakheter.
Det inledande spåret, Peace upon you, Jerusalem för flickkör, sänker genast lyssnaren ner i ett varmt bad av mjukt behagligt smekande tonflöde som sedan fortsätter sång efter sång. Texterna, mestadels sakrala, framförs i vackra treklangsföljder vanligen ackompanjerade av mycket långa toner – vokaltekniskt krävande! – allt rytmiskt mycket statiskt, ofta med suggestiv effekt tack vare skickligt skrivna ostinaton. I denna minimalistiska repertoar blir Solfeggio från 1963 en välbehövlig omväxling, en strängt seriell textlös köretyd där varje ton (not) är exakt lika lång och tonerna i C-durskalan följer varandra på samma tidsmässiga avstånd. Trots denna kontrast anser jag att det blir kontraproduktivt att lyssna på hela den drygt en timme långa skivan på en gång. Ransonera!
Polyhony heter en brittisk kör grundad 1986 av körmaestron Stephen Layton. Det är frågan om en rätt stor kammarkör, 32 sångare, av högsta brittiska klass. Tolkningarna av Pärts, trots allt ingalunda lättsjungna musik, är helt enkelt strålande, imponerat behärskade, med hög klanglig kvalitet, närmast stilbildande.