Annika Sandelin: Yokos nattbok
Med Yokos nattbok tar Annika Sandelin ett sjumilakliv in i ännu en genre. Mellanåldersboken är en samtidigt svår och tacksam texttyp. Svår för att den lockar till schabloner, tacksam för att den rymmer bråddjupt allvar och sprudlande skratt.
Schildts & Söderströms, 2014
BARNBOK
Det är helt enkelt en genre med lekfullheten i behåll. Den lekfullheten förvaltar Sandelin, som tidigare i år tillsammans med illustratören Karoliina Pertamo nominerades för Nordiska rådets barnlitteraturpris för den pigga diktbilderboken Råttan Bettan och masken Baudelaire (2013), med råge. Hon skriver nämligen medryckande i vilken barnboksgenre hon än rör sig.
Möt Yoko, en helt vanlig flicka i ett lika vanligt höghus, men med ett ovanligt namn. I våningen under henne bor bästisen Anna, adopterat ensambarn med otämjt temperament. Yokos mamma är färgstark bildkonstnär och har döpt syskonskaran efter sina favoritkonstnärer. Rasande roliga är mammans reaktioner på recensioner, dem klipper hon bittert sönder. Som stretande konstnär pendlar hon mellan bildlärarvikariat, bilderboksprojekt och storslagna planer. Syskonen ryker ofta ihop, filen flyger vid frukostbordet då alla försöker ta plats på sitt eget sätt. Pappan är psykolog och vill mota syskonkonflikterna genom standardlösningen att bjuda på kex. Det tycker barnen funkar fint för då bråkar de först lite extra så att de säkert får tillräckligt många kex. Dagboksromanen är en slitstark konvention, från Anne Frank och Barbro Lindgren till Adrian Mole och Diva. Formatet erbjuder intimitet och episodiska glimtar ur vardagen silade genom huvudpersonens temperament. Men eftersom Yoko skriver nattetid rör det sig om en nattbok där pinsamheter, bråk och vardagsscenarion varvas.
Sandelin har den rätta knycken då det gäller att skildra balansgången mellan att vara barnslig och leka med dockor i smyg samtidigt som man vill växa upp. Hon axlar rollen som humoristisk vardagsskildrare i samma anda som de uppslagsrika höghusskildringar Monika Vikström-Jokela bjuder på i Ellen Annorlunda-böckerna. Mellanåldersboken innehåller ofta en spänningsintrig, här finns den finurligt inkilad i form av barnens fantasispäckade spionlekar. Boken rymmer i sin episodiska form en hel del dramatik i bipersongalleriet: Farfar kommer ur garderoben och det vankas bögbröllop, den griniga grannen bär på sorg och att vara kortvuxen eller adopterad visar sig ha sina sidor. Allt Yokos nattbok skildrar pekar på att också det vanligaste av vanliga höghusliv rymmer oändligt mycket, ja, att alla har sitt att tampas med. Linda Bondestams spralliga illustrationer bidrar till att sätta stämningen. Särskilt skicklig är hon på att muta in det relationsspel som försiggår med hjälp av minspel och kroppsspråk. Det är som bäddat för en uppföljare.