Konstrecension: Raka budskap
Konstnärsgillets utställning rymmer mer förnuft än känsla.
Helsingfors konsthall, Nervandersgatan 3. Till 4.1.2015.
Allt har egentligen gjorts rätt. Två kuratorer, Marketta Haila och Villu Jaanisoo, har valt verk av ett dussin skickliga konstnärer som många behandlar samhällsfrågor.
Markus Copper tar med en monumental monsterkvarn ställning mot könsstympning. Den anonyma konstnärsgruppen Suohpanterror vränger om kända bilder till affischer i samiskt perspektiv. Kimmo Modig och Jaakko Pallasvuo driver med företeelser inom konstvärlden intill dess upplösning. Pärlbroderiet i Dzamil Kamangers och Kalle Hamms projekt för fri rörlighet kombineras med Elina Juopperis processartade verk med ranor. Pilvi Takala visar på möjligheter till samarbete och prioriteringar när hon erbjuder en grupp barn 7 000 pund att göra vad de vill med. Dessutom lyses konsthallens fasad upp av en animation av Pink Twins.
Utställningens verk behandlar aktuella frågor på en uppsjö välformulerade sätt.
Så många rätt – och ändå är saldot förvånansvärt blygsamt, i synnerhet känslomässigt.
Ljud skär som knivar
Tidigare har Konstnärsgillet, som i år fyller 150, ordnat utställningar med fri ansökan och jurybedömning, men årets version är alltså kuraterad. Fri ansökan betyder en kaotisk hängning av mycket olika verk av en stor mängd konstnärer men ger också besökaren en möjlighet att göra ”fynd” bland verken, att upptäcka nya, mindre kända konstnärer.
Det finns nästan något kliniskt över utställningen nu. Den är så väl uttänkt att man som besökare stannar i ett tillstånd där tänkande är det enda förhållningssättet.
Visserligen är reaktionen på Coppers verk Khyber Pass främst fysisk. När det sätts i gång – en gång i timmen – tar den hela Konsthallen i besittning med sitt skärande ljud. Eftersom vingarna roterar måste salen tillfällig stängas av. Könsstympning är ett angeläget problem och det aggressiva maskineriet ger en skrämmande och beskrivande bild av frågan. Ändå griper verket inte riktigt tag. Symboliken är rakt på sak, väderkvarnens vingar är dekorerade med rakblad, men själva vingarna kan också ses som stora knivar, visar konstnärens skisser. Tydligheten är lite för stor.
Också Suophanterror kör med enkel, rak kommunikation i sina affischer. Munchs Skriket, Gallen-Kallelas Ad Astra och Pussy Riot görs i samiska versioner. Tanja Poutiainen, som i våras bar en oäkta samisk dräkt får kommentaren ”We’re a culture, not a costume”.
Sitta på olika sätt
Konstnärsduon Harrie Liveart presenterar ett stycke crazy humor som av någon anledning inte är rolig. Som märkliga fåglar sitter två nakna kvinnor på en kullfallen stam och spelar, tja, analflöjt. Människor som leker djur är oftast oemotståndliga, men här är det tvärstopp.
Sitter vackert gör däremot Dzamil Kamanger när han arbetar med sina pärlbroderier. Människa i allra högsta grad, kontrasten till Harrie Liveart kunde inte vara större. Det tålamodsprövande arbetet, som ofta tar formen av pass och visum, visas i en fin serie fotografier jämsides med resultaten.
I utställningen ingår två performanceverk, av Mimosa Pale och Seppo Salminen, men tillfällena är få. Endast ett återstår: Salminens Moon Watcher den 4 januari.
Vad får besökaren ut av den här utställningen? Resonemang, perspektiv och olika förhållningssätt. Och även om det inte är en blandad sillsallad av verk, får man nog en översikt över aktuella konstnärer.
Det jag personligen saknar är en hisnande upplevelse. Något som inte kan förklaras. Och kanske en liten gnutta kaos.