Musikrecension: Klart att Clara var först!
Clara Schumann är ett av musikhistoriens kändaste exempel på en ytterst begåvad kvinnlig kompositör, vars fotavtryck troligtvis hade blivit betydligt större om hon varit man.
Helsingfors stadsorkester. Dir. Jun Märkl. Sol. Maria Hämäläinen, piano. Mendelssohn, C. Schumann, R. Schumann. Musikhuset 12.12.
Clara Schumann verkade i ett sammanhang där Liszt, Chopin, Paganini, Brahms, Joseph Joachim och inte minst Robert Schumann alla hade en andel. Hon träffade Robert som elvaåring när han kom för att ta pianolektioner för Claras pappa Friedrich Wieck. De gifte sig mot faderns vilja och hängde ihop till Roberts kollaps och död.
Hela sitt liv stod Clara i rampljuset och uppträdde som en av 1800-talets pianistvirtuoser, men som kompositör har hon alltid stått i skuggan av sin man. Det som på riktigt får en att riva sig i kalufsen är att Clara skrev och uruppförde sin pianokonsert i a-moll redan 1835 och att Robert uppenbart skrev sin konsert efter modell av Clara – elva år senare, i samma tonart och i viss mån liknande stämningar, åtminstone inledningsvis. Ändå är det bara Roberts konsert som mannen på gatan känner till än i dag (om ens den).
Ett av särdragen i Claras konsert är den kammarmusikaliska karaktären som gör sig gällande i mellansatsen när pianisten spelar en delikat duett med solocellisten. Också i slutet av första satsen finns ett unisonoparti för solocello och soloklarinett.
I övrigt påminner Claras uttryck i hög grad om Chopin. Musiken är genomgående pianistiskt med undersköna melodiska linjer. Emellanåt är musiken djärv, men oftare aristokratiskt återhållsam.
Speciellt när blott 18-åriga Maria Hämäläinen står för tolkningen. Hämäläinens uttryck är ytterst smakfullt, utan excesser men inte utan dynamik och variation. Personligen beundrar jag hennes behärskade och välkontrollerade spel. Också HSO:s solocellist Tuomas Ylinen ger ett smakfullt intryck som alltid.
Givetvis skulle också Robert Schumann spelas denna kväll, närmare bestämt Vårsymfonin, Schumanns första alster i genren, djupt rotad i den romantiska traditionen. Som tredje part på konsertprogrammet figurerade Mendelssohn, som i Leipzig dirigerade dels Claras konsert 1835, dels Roberts symfoni 1841.
Om HSO:s tolkning av Mendelssohns konsertuvertyr Hebriderna kunde ha haft lite mera pondus, var det desto lättare att glädja sig åt den ohämmade spelglädje som trängde igenom i Vårsymfonin. Vilken oemotståndlig schvung!