Musikrecension: Vi jazzar åter hela veckan
Den andra upplagan av den knappt veckolånga installationen We Jazz startade i det gamla Operahuset i måndags med ett helgjutet program.
Avishai Cohen Triveni, Serenity Ensemble, Jussi Fredriksson, M. A. Numminen. Alexandersteatern 8.12.
M. A. Numminen redogjorde kort för den inhemska jazzens historia på Kalevalamått och sjöng kompad av eget vispspel och Antti Lötjönens kontrabas den för vädret utmärkt passande I’m Singing In The Rain – på finska, svenska, engelska och tyska. Briljant!
Det finns två jazzmusiker med israeliska rötter som heter Avishai Cohen. På Bulevarden hördes den år 1978 födde trumpetaren Cohen (den andra är den åtta år äldre basisten). Detta tycks inte vara självklart (till exempel har den numera allt sämre musiktjänsten Allmusic fel porträtt på trumpet-Cohens sida).
I Cohens trio spelar kontrabasisten Yoni Zelnik och trumslagaren Nasheet Waits. Att bägge är mycket kompetenta hördes under kvällen bland annat i form av ett längre hypnotiskt groove, i vilket de presenterade färdighet i både solo- och duospel.
Cohen är starkt influerad av Miles Davis, dels vad gäller klangen och särskilt vad gäller fraseringen. Men själva fraserna är personliga, med både traditionella melodibyggen och fyrkantigare, för trumpeten inte så typiska, glimtare.
Trions musikaliska språk var uttalat amerikanskt, där man inte undviker arvet och med ett rikligt mått melankoli.
De inledde med Don Cherrys piggt svängande låt Art Deco. Även One Man’s Idea, tillägnad friherren Ornette Coleman, balanserade mellan traditionell sväng och abruptare infall. Ett annat stycke av Cohen, Dark Nights, Darker Days gick enligt titeln och satt bra i vårt för tillfället mörka klimat. I samma anda var den djupt bluesiga Betray.
Tvåa gällande sorgmod
Teppo Mäkynens Serenity Ensemble med Jukka Perko, Mikko Innanen och Antti Lötjönen blev faktiskt tvåa eller trea vad gäller sorgmod. Kvartettens musik är för det mesta ljus kammarjazz med friare komponenter. Vid sidan om läckra ackord från instrumenten arbetar man med österländskt klingande unisonon och minimalism i form av repetition – och då blir det verkligt intressant. Det blev rentav transmässigt då Innanen blåste i sin etnopipa över det magiska groovet. I vissa stycken märktes en viss fragmentism, till exempel i det okända sista stycket där Mäkynen bokstavligen lade bort titlarna – alltså låttitlarna.
Att samtliga musikers soloarbete var utsökt är ingen överraskning, men samspel gick före individuella prestationer. Det rytmiska fundamentet för musiken var olika klassiskt klingande svängkomp, men också friare rytmik hördes.
Mellan de två banden uppträdde pianisten Jussi Fredriksson solo. Han spelade tre stycken från sin nya trioskiva. Why är melankoliskt och eftertänksamt medan Uuno Walk och Aei-Man Kaeki hoppade sporadiskt och nyfiket både rytmiskt och i rektangulära räckor. Fredrikssons personlighet och originalitet kommer starkare fram solo än i trioform.