Musikrecension: Suggestiv tvärkonstnärlig symbolism
Det är Sibelius för hela slanten nu och jubileumsåret har inte ens börjat.
Tuomas Hannikainen, musikalisk ledning och planering, Hedvig Paulig, sopran, Frank Skog, recitation, Janne Teivainen, projektion, ljud och ljus. Ateneumsalen 8.12.
När programmakarna tror att en självständighetskonsert utan Sibelius är en omöjlighet och den finländska musikens dag infaller på Sibelius födelsedag två dagar senare, vilket betyder att man självfallet inte kan förbigå honom, är resultatet en koncentration som kan bli väl hög för sitt eget bästa.
I måndags fick huvudstadens Sibeliusvänner singla slant mellan Musikhuset och Ateneum, men till Avantis försvar skall sägas att programhelheten var ovanligt spännande och tvärkonstnärligt innovativ. Tuomas Hannikainen hade som ett led i sin avhandling om Sibelius skådespelsmusik sammanställt en symbolistiskt färgad helhet, där text och musik konstruktivt ackompanjerades av Gallen-Kallelas och övriga med Sibelius förknippade konstnärers verk.
Den överlägset viktigaste poeten för sångsmeden Sibelius var Runeberg och Runebergtolkningarna utgjorde även programmets röda tråd. Arioso – i programbladet benämnd Flickans årstider efter dikten – är en av Sibelius mest utsökt finstämda solosånger, medan den hymnartade Hundra vägar från opus 72 påminde om liedproduktionens estetiska och uttrycksmässiga bredd.
Melodramen var en på sin tid enormt populär genre och de flesta betydande tonsättare verksamma kring sekelskiftet producerade melodramer. Sibelius rentav ett halvdussin, varav vi nu hörde den ambitiöst upplagda Svartsjukans nätter (1893) – ursprungligen skriven för pianotrio och sopran och för detta tillfälle smakfullt arrangerad av Hannikainen för stråkar och harpa.
Psykologisk thriller
Melodram kan man väl även benämna Hannikainens kreativa collage Korpen och döden, där delar av Kuolemamusiken konfronteras och sammansmälts med Edgar Allan Poes ruggiga poem Korpen – en text som Sibelius för övrigt började tonsätta för Aino Ackté, men som aldrig nådde längre än skisstadiet.
Mikael Lybecks skådespel Ödlan är en suggestivt symbolismdrypande psykologisk thriller och de två scener till vilka Sibelius bidrog med utmärkt stämningsskapande musik gjordes nu kvasisceniskt med text live och från band. Ett välfungerande koncept, även om Hedvig Pauligs repliker kändes onödigt deklamatoriska.
I vokalnumren var Paulig däremot mitt i prick, välklingande och uttrycksfull, och Frank Skog reciterade genomgående med inlevelse och välavvägt sceniskt utspel. De för kvällen rätt Tapiola Sinfonietta-dominerade Avanti-stråkarna musicerade klangfullt och precist under Hannikainens osentimentala ledning och Janne Teivainens ljussättning understödde påpassligt de sceniska skeendena.