Musikrecension: Andante festivo spökar i bakgrunden
HSO firade Sibelius födelsedag med en orkester ungefär lika stor som på Sibelius och Kajanus tid.
Helsingfors stadsorkester. Dir. Tomas Djupsjöbacka. Sol. Essi Höglund, violin. Kajanus, Fagerlund, Sibelius. Musikhuset 8.12.
Efter förra veckans pärs med Smetanas massiva Má Vlast firade Helsingfors stadsorkester Sibelius födelsedag och den finländska musikens dag i måndags i betydligt mindre format. På scenen stod bara ett fyrtiotal musiker och orkestern var troligtvis av samma storleksklass som på Sibelius och orkesterns grundare Robert Kajanus tid.
Vilket naturligtvis passade programmet: Kajanus Adagietto var när det begav sig ett populärt verk som på senare år helt har fallit i glömska. Det lätt att associera till Sibelius Andante festivo även om Kajanus troligtvis skrev Adagietto över tre decennier tidigare. Bägge styckena är serena och fridfulla, men kanske är högstämdheten mindre påtaglig i Kajanus fall och uttrycket mera försynt.
Också Sibelius Svit för violin och stråkorkester är lätt att jämföra med Andante festivo, redan för att bägge styckena skrevs på 1920-talet och bägge har förekommit med opusnumret 117. Andante festivo fick senare stå på egna ben medan framföranden av violinsviten helt förbjöds av tonsättaren.
Sviten skrevs nämligen för kommersiella syften och var ämnad för den amerikanska marknaden. Den försågs med engelskspråkiga satstitlar som Country Scenery, Serenade och In the Summer. Och musiken var lika oskyldig som titlarna; tonsättaren verkar redan ha retirerat.
Violinstämman tolkades av 17-åriga Essi Höglund, som bland annat skolats vid Jaakko Malmivaaras, Elina Vähäläs och Ilja Gruberts violinakademi i Nyslott. De flesta HSO-solister brukar vara mera garvade än Höglund. Jag vill ändå applådera valet: hon är ju ung och en uppenbar begåvning.
HSO-debuterande Tomas Djupsjöbacka var kanske också en risktagning, om än inte lika stor. Han har en gedigen musikerbakgrund och har uppenbarligen bestämt sig för att ta slå igenom som dirigent. Musikaliteten skiner igenom och han låter gärna musiken svänga.
Som cellist har Djupsjöbacka spelat otaliga gånger Sibelius Voces intimae, och säkert var det en av orsakerna till att han ville dirigera orkesterversionen av stråkkvartetten. Detta var ändå stycket som jag övertygades minst av.
Däremot var det rena joxet att gå över direkt från Kajanus till Sebastian Fagerlunds Partita för stråkar och slagverk. Tempot var inledningsvis så liknande att musiken bara lät "falsk", även om det snart framgick med all önskvärd tydlighet att Kajanus övergått i Fagerlund. För att vara Fagerlund är Partita ett ganska meditativt stycke, men som alltid finns här en rytmisk nerv. Tidvis hamnade stråkarna till och med i skuggan av slagverkarnas entusiasm.
Partita uruppfördes i sin helhet av HSO 2009. Som finast är stycket i tredje och avslutande satsen, Preghiera (Bön), som uruppfördes separat i Stavanger 2008.
Se konserten på Helsingforskanalen här.