Konstrecension: Från arg, ung man till levande monument
Bilden av Sibelius förändrades inte bara med ålder och framgångar, också behovet av en nationell galjonsfigur satte sin prägel på de porträtt som samtida konstnärer gjorde av kompositören.
Konstmuseet Ateneum. Till 22.3.2015.
På Ateneum visas en uppsättning fascinerande porträtt på Jean Sibelius (1865–1957), många gjorda av hans konstnärsvänner. Med en karriär som spänner över mer än ett halvt sekel är det inte så konstigt om det inte ser ut att vara samma man på alla bilder. Till de mer avvikande hör en målning av Eemu Myntti som för tankarna till Gollum i Tolkiens värld. Både tidsandan och konstnärens temperament inverkar på ett porträtt.
Ändå är det uppenbart att det finns två huvudsakliga typer av porträtt som känns ”riktiga” – bilder som etsats in i den allmänna uppfattningen. Det unga geniet avbildas med svallande hår och intensiv blick. Den äldre kompositören ses som en mytisk halvgud, ett ädelt, levande monument.
Ett exempel på den förra kategorin är en odaterad tuschteckning av Albert Edelfelt. Energin flödar i linjerna, som om en uppåtsträvande naturkraft tar honom i besittning. Liksom i Gallen-Kallelas målning Symposion accentueras blicken, som kan ses som kompromisslös, fjärrskådande och butter.
Är bilden av den unge vilden överdriven?
– Den visar vad man förväntar sig av en ung, radikal konstnär. Uppfattningen om kulturens arga, unga män finns ännu i dag. I Gallen-Kallelas målning fick Sibelius rollen som den argaste, även om han inte nödvändigtvis var det. Det handlar om hur man skapar trovärdighet. Till förnyarens roll hör drag av demonisk kreativitet, säger Riitta Ojanperä, en av kuratorerna för utställningen.
Fången i marmor
Redan i början av 1900-talet sågs Sibelius som en sinnebild för finskheten, liksom också andra framgångsrika konstnärer. Både Sibelius och Gallen-Kallela använde sig flitigt av motiv från Kalevala och var aktiva i den ungfinska rörelsen.
Sibelius tog gärna rollen som en nationell storhet och syftet med till exempel Finlandia (ursprungligen Finland vaknar) är klart, men senare började han ta avstånd från uttalade politiska tolkningar av hans verk. Han ville att musiken uppfattades som absolut.
– Han ville undvika att hans historia byggdes samman med den nationella, han var ju svenskspråkig och internationellt inriktad, säger Ojanperä.
Men under decennierna efter självständigheten var behovet av att visa upp ett starkt Finland stort och Sibelius var ett trumfkort.
På Wäinö Aaltonens byst från 1935 är kompositören liksom i en del ungdomsporträtt förbunden med naturens krafter, men dynamiken saknas. Sibelius sitter helt enkelt fast i ett marmorblock.
Skulpturen inger en lätt klaustrofobisk känsla, som om han ville skaka av sig stenen. Det är lätt att läsa in en olust inför de förväntningar som ställdes på honom, men det är knappast så bysten setts under decennierna.
Som nationell ikon står Sibelius utseende ofta i fokus. Man framhäver gärna huvudets ädla form, ”… just denna stiliga, som i marmor skulpterade hjässa [förmedlar] den riktiga bilden av Sibelius”, skriver kompositörens privatsekreterare Santeri Levas (1945). Här talar han alltså inte om en skulptur av Sibelius, utan den levande mannen, som halvt förvandlats till ett monument.
Speglad i den beskrivningen kan man se just Aaltonens skulptur. Man ville se det ädla som höjer sig upp ur det obearbetade, den finländska jorden, som här trots allt – eller symboliskt nog – återges i italiensk carraramarmor.
Sibelius ogillade att bli porträtterad, och var noga med sitt utseende. Kläderna skulle vara perfekta – några fritidskläder hade han inte – och när han blev tunnhårig rakade han av rubbet.
Kraftlös vill han uppenbarligen inte verka. Ett porträtt från 1892 blev svågern Eero Järnefelts bröllopspresent till Jean och Aino. Här är kompositören smalaxlad och hopkrupen. Sibelius ogillade målningen så mycket att han senare gav den tillbaka till konstnären.
Också Antti Favéns porträtt från 1913 mötte ogillande. Sibelius klagade på att konstnären målat honom som en slaktare. Aningen rödsiktig och trött poserar kompositören under en period av äktenskapliga problem.
En skulptur gjord av John Munsterhjelm (1909) tyckte han däremot om. Bysten har ett hårt, strängt uttryck. Det här är en man som tar sig själv på allvar.
Okränkbar gestalt
Sibeliusgestalten ansågs länge nästan helig och okränkbar. Ojanperä skriver i utställningskatalogen att Sibelius återfick mänskliga drag först på 1990-talet. I Timo Koivusalos film från 2003 ger kompositören till och med ett lite löjlig intryck, men det kan ju delvis vara oavsiktligt.
På Ateneums utställning har olika rum olika teman, där man sammanför verk av Sibelius med målningar gjorda av hans konstnärsvänner. Man kan till exempel se det modernistiska genombrottet i ett abstrakt och expressionistiskt måleri och samtidigt lyssna på Sibelius fjärde symfoni i hörlurar.
Porträttsalen – med dess frågeställningar om kulturens inverkan på hur en person blir sedd – är ändå utställningens höjdpunkt.
Utställningskatalogen finns på finska, engelska och svenska (Sibelius och konstens värld).