Musikrecension: Schamanism à la Fagerlund
Tro det eller ej, men den flitigast spelade tonsättaren i vårt land denna självständighet var, efter Sibelius, faktiskt Sebastian Fagerlund, med framföranden i Åbo, Tammerfors och Lahtis.
Sinfonia Lahti och Lahden Mieskuoro i Sibeliushuset 6.12. Dirigent: Okko Kamu. Solist: Bram van Sambeek, fagott. Sibelius, Fagerlund.
Sebastian Fagerlunds karriär pekar just nu spikrakt uppåt, såväl hemma som internationellt, och orsakerna är inte svåra att definiera.
Fagerlunds musik är lättillgänglig utan att vara banal, den smeker örat men bjuder samtidigt på behövligt tuggmotstånd och den klingar spännande, mjukt och hårt på en och samma gång. Rytmiken är levande och den avsevärda energimängden varvas med behövliga andhämtningspauser inom ramen för en noggrant balanserad dramaturgi.
Fagerlund håller helt enkelt en osvikligt hög grundnivå och beställer man musik av honom vet man inte bara att partituret kommer i tid utan även att man inte behöver bli besviken. Det gäller också den i Lahtis uruppförda fagottkonserten, som på ett åskådligt sätt ringade in det ovan sagda.
Hisnande besvärjelse
Fagottkonserten, försedd med underrubriken Mana, är ett gediget hopkommet och emotionellt starkt verk som, den officiella ensatsigheten till trots, håller sig med en beprövad tresatsighet enligt modellen snabb-långsam-solokadens-snabb.
Stycket kopplar lyssnaren i sitt grepp från den allra första tonen och med fagotten som pådrivande shaman tillryggalägger vi en hisnande resa – en besvärjelse om man så vill – genom ständigt skiftande yttre och inre landskap.
Inledningsvis har häxmästaren smärre problem med att göra sig hörd genom den onödigt kompakta orkestersatsen, men sikten klarnar så småningom, visionerna får klarare konturer och den enda egentliga invändningen riktas mot styckets längd, 18.45. Att fatta sig koncist är en dygd, men den här gången hade Fagerlund kunnat ta ut svängarna mer generöst – inte minst i finalen, som tar slut innan den hunnit komma ig ång på allvar.
Holländske blåsmagikern Bram van Sambeek hör till de få fagottister som valt solistens och kammarmusikerns väg och han bemästrade till synes problemfritt samtliga de hårresande tekniska utmaningar Fagerlund kryddat sitt partitur med.
Pålitlig Kamu
Det är alltid lika uppfriskande att konfronteras med ett uruppförande vid en självständighetskonsert och man kunde därför utan desto större problem se mellan fingrarna med de Sibeliusnummer som omgav Fagerlundkonserten.
Tondikten Barden är ett av Sibbans mest enigmatiskt sensibla verk och en ypperlig representant för den introverta mellanperioden, medan Kung Kristian II-sviten representerar det någorlunda unga geniet på sitt mest oemotståndligt melodiösa, "populära" humör.
Okko Kamu är efter Paavo Berglunds död, jämte Osmo Vänskä, vår största Sibeliusauktoritet och hans gestaltningar var omsorgsfullt penetrerade och förverkligade. I Fagerlund var Kamu, som inte i första hand brukar förknippas med ny musik, pålitligheten själv och Lahtissymfonikerna höll konserten igenom sedvanligt hög nivå – så även i slutobligatoriet Finlandia, som man måtte vara bra led på.