Självfixeringen uppdaterad
En sträv, obekvämt friktionsfylld, till synes svårkontrollerad och rentav grotesk kroppslighet går igen i både Sanna Kekäläinens och Janne Saarakkalas framställning i föreställningen Private – Narsismi remix.
Manus, koreografi, rumsdesign och regi: Sanna Kekäläinen. Text: Kari Hukkila. Musik: Claude Debussy. Framställning: Sanna Kekäläinen och Janne Saarakkala. Kabelfabriken 2.12.
Sanna Kekäläinen har med sin grupp sedan 2007 bjudit på föreställningskonceptet K&C Club. Det innebär bland annat en understruket intensiv och systematisk instuderingsperiod och, som nu, ett uppspel i gruppens intima studio på Kabelfabriken.
Som konstnär och koreograf är Sanna Kekäläinen känd för återvinning och omarbetning av eget material till nya föreställningar. Den här gången har hon tagit fasta på Kari Hukkilas text från föreställningen En fauns eftermiddag (1996, 2006) och skapat Private – Narsismi Remix som en framställning av rum, kroppslighet, text, existens och kön ur självfixeringens synvinkel och i relation till vår tid. Med finns också Claude Debussys musik som likt Hukkilas text tar avstamp i Stephane Mallarmés symbolistiska dikt och speglar sexuell åtrå.
Private – Narsismi Remix är en tudelad föreställning där halvorna har påfallande likheter och står i en spännande inbördes dialog. Den första delen framställs av Sanna Kekäläinen med texten på engelska och den andra av Janne Saarakkala med texten på finska. Den poetiska texten – tidvis naivistisk och tidvis djupsinnig; framåtskridande via motsatspar i olika upprepningar – har satt sin prägel på framställningen. Kari Hukkila har bakat in myten om Narcissus i texten och det lägger givetvis tonfallet på just självfixeringen.
En rektangel i svart tejp på det vita scengolvet kunde vara textens tomma och övergivna strand eller bara bilden av en avgränsad privat sfär. I den uppträder protagonisterna helt nakna. En sträv, obekvämt friktionsfylld, till synes svårkontrollerad och rentav grotesk kroppslighet går igen i både Kekäläinens och Saarakkalas framställning. Ofta framstår sökandet av stadga i en sviktande ryggrad som ett komplement till framställningen av texten.
Kekäläinen ger det fysiska uttrycket mängder av nyanser och integrerar fogfritt texten med det fysiska. Saarakkala lägger betoningen på texten och får det fysiska att framstå mer som ett hinder att övervinna. Framställningen är koncentrerad och övertygande stark i båda delarna.
Tanken om självfixeringen i vår tid eller om ”det privata som ett politiskt val” är något man funderar vidare kring även efter föreställningen.