Skivrecension: Trio utan frågetecken
Kompetent och klockrent spelad pianotriojazz möter lyssnaren på den produktive Jussi Fredrikssons första rena trioalbum.
(Helsinki Jazz Underground)
På Tidewaters (2011) gästade saxofonisten Jussi Kannaste några spår.
Skivans titel – ett frågetecken – härstammar från Tove Jansson. Det gäller inte personlig osäkerhet utan handlar om följande citat ur Trollvinter: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”
Så brukar det ju ofta vara inom jazz då musiken är som bäst. Nästan vad som helst kan hända. På Fredrikssons skiva händer det en hel del rytmiskt, men frågan är om det ändå överraskar en så stort.
De flesta lösningarna på skivan är de sedvanliga som figurerat i årtionden i pianotriojazz. Men man kan inte heller uppfinna hjulet eller skriva historien på nytt. Nästan alla jazzmusiker är mer eller mindre bundna av traditionen, en del av fri vilja, andra motvilligt. Men de flesta drar ändå några egna nya strån till stacken och det gör även Fredriksson med sitt utmärkta komp: Jori Huhtala spelar kontrabas och Mika Kallio sitter vid trummorna. Kallio är känd för mera individuellt spel i kryptisk stil. Här kompar han ganska sedvanlig svängjazz – fast även det gör han personligt.
Fredrikssons stycken håller god kvalitet med fyrkantiga harmonier à la Monk, som i Aei-Man Kaeki, skivans kanske intressantaste stycke. På skivan finns förutom snabbare stycken två utmärkta ballader, den lite kubistiska Keep It Real och den meditativa Confusion Part II.