Recension: Nostalgitripp med Roxette
Det är gamla hits som står i centrum när Roxette spelar i Helsingfors. Men det gör inget. Showen är medryckande, energisk och stundvis rörande, fast spellistan kunde ha varierats mera.
Hartwallarenan 28.11.
När Sleeping in my car inleder konserten är publiken på drygt 6500 människor med från början. De kan den här sången. Roxette, som förutom Per Gessle och Marie Fredriksson har fem bandmedlemmar på scen, spelar energiskt redan i första låten. De inledande låtarna är stundvis skakiga och skrikiga, men det blir bättre och mera övertygande.
Roxette har inte varit i Finland sedan 2011 när de gjorde sin comeback-turné efter en paus på nio år medan Fredriksson behandlades för cancer. Gessle säger att de kommer att spela sina favoritsånger för publiken. Men egentligen tycks de spela publikens favoritsånger. Låten Spending my time följer och Gessle får massor av åskådare att sjunga med.
Bandet spelar visserligen några av sina nya låtar under kvällen, till exempel Stars från 2012 och She's Got Nothing On (But the Radio) från 2011. Men det är gamla succélåtar som utgör tyngdpunkten. Roxette är legendariska och den här publiken vill vara nostalgisk. Gessle och Fredriksson är medvetna om att de inte skapar dagens hits. Men de kan göra en utmärkt show av det de skapat tidigare.
Fredriksson i centrum
I början av konserten är det Gessle och de andra bandmedlemmarna som bidrar med mest energi. Gessle är en underhållare. Han ropar ”kiitos”, får publiken att sjunga, och dansar ohämmat på scenen tillsammans med gitarristen Christoffer Lundqvist. Men det är ändå Fredriksson som stjäl showen.
Fredriksson underhåller inte. Hon säger lite och står stilla, med ena handen vilande på höften och andra handen runt mikrofonen. Ögonen dras automatiskt till henne. Hon utstrålar framförallt pondus när hon står på scen i sin svarta läderjacka och sitt korta, blonda hår.
Under konsertens lopp imponerar hon med känsla i sångerna. Man känner vad hon sjunger. Därför gör det heller inget att hon undviker de högsta tonerna i flera sånger.
Fredriksson bjuder på det mest minnesvärda uppträdandet när hon ensam sjunger låten Perfect Day med piano i bakgrunden. Här får hennes kraftfulla röst stå i centrum. Hon växlar snyggt mellan att sjunga i falsett och med full röst.
Andra hälften drar mera
Efter Perfect Day ökar också energin och stämningen på scenen och i publiken. Första halvan var aningen monoton men nu blir det fart. Detta har delvis att göra med låtvalet. Nu spelar Roxette sina riktigt kända låtar som It must have been love, Dressed for success och Joyride. Låtvalen är mera dynamiska än i första halvan: det är en blandning av nya och gamla, långsamma och snabba låtar. Man ser att publiken rycks med.
Roxette kunde ha spelat flera nya låtar eller varierat spellistan mera gällande rytm och volym i sångerna. Men med en spellista på 20 låtar lyckas de ändå sluta på topp med Listen to Your Heart och The Look. När Gessle och Fredriksson lämnar scenen med armarna runt varandra efter den stämningsfulla låten Queen of Rain kan det inte ha varit många som hade krävt mera av uppträdandet.