Musikrecension: Expressivt egenartade lamentationer
Radions symfoniorkesters gäst denna vecka är Heinz Holliger, en av vår tids intressantaste musikerpersonligheter.
Radions symfoniorkester. Dirigent Heinz Holliger. Solister Christian Gerhaher, baryton, Heinz Holliger, oboe. Key Ensemble, körinstudering Teemu Honkanen. Mozart, Bach, Haydn, Zelenka, Holliger. Musikhuset 26.11.
Heinz Holliger (f. 1939) är en av vår tids intressantaste musikerpersonligheter. Oboist, dirigent, tonsättare, barock- och samtidsmusikexpert och en hel del därutöver. Skalan är lika bred som medvetet kalibrerad och när Holliger tar sig an något kan man lita på att han trängt ner till stoffets innersta kärna.
Så inte minst när det gäller Bach, där både känslan och intellektet sätts i rörelse. Holliger är noga med att placera de musikaliska skeendena i en meningsfull historisk kontext, men är för den skull ingen puritan. Musicerandet känns med andra ord fräscht och levande och så även denna gång med en RSO-ensemble, som tycktes anamma hans teser med hull och hår.
Bachkantaten Ich habe genug hörde redan under Bachs livstid till hans populäraste verk och gjordes, liksom den avslutande kantaten Ich will den Kreuzstab gerne tragen, med omsorg om detaljer och dramaturgi. Christian Gerhahers lyriska baryton smekte örat och även om de lägsta tonerna saknade pondus var tolkningen sensitiv och intim på ett mäkta uttrycksfullt sätt.
Isig koralinramning
Den ”böhmiske Bach”, Sebastians katolske kollega i Dresden Jan Dismas Zelenka, håller sig med egenartade harmoniska vändningar, som stundtals rentav överträffar de bachska. Lamentationes pro die Mercurii Sancto, ur Lamentationes Hierimiae, var också ett starkt och expressivt verk, som fick ett korresponderande framförande av radarparet Holliger och Gerhaher.
Mozarts Maurerische Trauermusik utgjorde i sin tur en stämningsskapande inledning på en överlång men logiskt uppbyggd konserthelhet och i Haydns veritabla Sturm und Drang-symfoni nr 44, e-moll, visade RSO-musikerna att man under gynnsamma omständigheter ger kollegerna i Hagalund en rejäl match i spänstigt wienklassiskt finlir.
Och visst fick vi även höra ett smakprov på Holligers egen musik, Eisblumen, där stråkarnas isiga flageoletter och på oliksvävande temperaturer byggda intervaller skapar en sällsam inramning till fragmenten av samma koral, Komm, o Tod, du Schlafes Bruder, som Bach använder i Ich will den Kreuzstab gerne tragen. Key Ensemble sjöng, hur annars, med all tänkbar finess och fräschör.
Se onsdagens konsert på Yle-arenan.