Musikrecension: Uppfriskande bluesig jazzmatiné
En släktträff för bluesen kallar UMO det nya programmet som uppförs fyra gånger de närmaste dagarna.
Malmhuset 26.11.
Vad passar väl bättre i den mörkaste av november än en mångsidig selektion av misär? Fast blues är ju inte bara elände, åtminstone inte som beståndsdel eller struktur i jazz.
Jouni Järvelä, som leder konserterna, bjuder med storbandet på vitt skilda perspektiv av de blå tonerna. Man går såväl till rötterna som till modernism från olika årtionden, utan att glömma samtiden.
I Malmhuset startade bluestimmen med Gil Evans mörkt exotiska Variations On The Misery, som nog kan räknas som blues, trots att temat är åtta takter långt och att det finns fler ackord än vad de gamla bluesdoktorerna ordinerar. Ännu fler finns det i Blues For Pablo, som dessutom alternerar i tre olika tempon. Tero Saarti agerade framgångsrikt Miles, för vilken Evans skrev det balladmässiga stycket som anknyter till Picasso.
Närmare rötterna kom man i två gamla godingar av Duke Ellington, The Mooche och Happy-Go-Lucky Local. Titeln för den sistnämnda, som är från sviten Deep South Suite, har att göra med tåg, rimligtvis lokaltåg. I låten hördes följaktligen ett stort antal tågeffekter. Saxofonisten Jimmy Forrest spelade senare in en del av stycket under namnet Night Train.
Ellingtonlåtarna och Count Basies One O’Clock Jump hade en autentisk, lyxigt akustisk klang. I The Mooche som, består av en sexton takters mollbluesdel och en tolv takters durdito, hördes klassisk klarinettkvartett och sordinerade trumpeter. Ljudet var överlag ypperligt i Malmhusets sal, kan man konstatera efter ett visst uppehåll sedan senaste besök.
En av de minst sorgliga bluesarna är Big Swing Face, som är känd bland annat med Buddy Richs orkester. Här växlade man första gången från dansant two-beat till walking-sväng.
I de äldre styckena var även solona autentiskt korta, som i tiderna då biten skulle rymmas på en stenkaka. Men i Herbie Hancocks Eye Of The Hurricane, som någonstans under skalorna och de substituerade ackorden är en tolv takters blues, blev det längre solon med Pepa Päivinen på barytonsax, Manuel Dunkel på tenor och den elegant stilkunnige Ville Pynssi vid trumsetet.
Setet avslutades med Jarmo Savolainens inhemska klassiker Sataman Valot, som till en början inte alls låter som blues. Jouni Järvelä skalade dock med altsaxen fram saftiga blå klyftor och till slut överraskade låten som eftermiddagens kanske bluesigaste bit.
Torsdag 27.11 hörs i Nordhuset en längre version av programmet i två set. På fredag 28.11 blir det en timslång matiné i Gamlasgården och på måndag kan man höra den längre versionen i klubbmiljö på Koko Jazz Club.