Skivrecension: Musik i skuggan av Hitler
Karl Amadeus Hartmann hör onekligen till efterkrigstidens största symfoniker, skriver Albert Ehrnrooth i sin recension av operan Simplicius Simplicissimus.
Nederländernas filharmoniska orkester och radiokör, dir. Markus Stenz. I rollerna Juliane Banse, Will Hartmann, Peter Marsch. (Challenge Classics)
Karl Amadeus Hartmann (1905–1963) förtjänar att vara en kändare tonsättare än han är. Han hör onekligen till efterkrigstidens största symfoniker. Med undantag av de åtta symfonierna (som huvudsakligen tillkom efter kriget) komponerades största delen av Hartmanns verk före eller under andra världskriget.
Hans internationella genombrott skedde samtidigt som Hitler kom till makten och när nazisterna förbjöd Hartmanns musik gick han i inre exil men fortsatte att komponera. Verken hamnade i byrålådan och bland dessa fanns operan Simplicius Simplicissimus (1934/36).
Librettot tar avstamp i Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausens pikareskroman Der abenteuerliche Simplicissimus (1669) som till stor del är baserad på författarens egna upplevelser under trettioåriga kriget. Simplicius är en enfaldig herdegosse som ovetande leder fientliga soldater till sitt föräldrahem. Den därpå följande förödelsen är total: legosoldaterna bränner ned bondgården, torterar männen till döds och våldtar kvinnorna. Enligt Hartmann skördade trettioåriga kriget åtta miljoner offer.
I många avseenden är librettot, som Hartmann skrev tillsammans med dirigenten Hermann Scherchen, ett ideologiskt och skrämmande profetiskt (och socialistiskt) manifest.
Omarbetades 1957
Hartmann hade en tendens att revidera många av sina verk. Simplicius omarbetades 1957 för att tonsättaren tyckte att det politiska budskapet hade blivit alltför retoriskt. De flesta talade dialoger ströks eller tonsattes, uvertyren skrevs om som en hommage till Prokofjev, slutet fick en upplyftande ton och partituren arrangerades för stor orkester.
Münchens radiosymfoniker släppte för nio år sedan en liveinspelning av den ursprungliga versionen (1936) med Camilla Nylund i huvudrollen. Markus Stenz leder på denna inspelning de utmärkta nederländska radiofilharmonikerna i den senare versionen från 1957.
Will Hartmanns klara tenor hörs i båda versioner i rollen som eremit. Jag föredrar Nylunds lyriska röst framför Juliane Banses, även om hon kanske klarar av den ibland svårbegripliga dialekten lite bättre. Hartmann citerar ganska flitigt bland andra Stravinsky, Bach, Alban Berg och den kända hebreiska sången Elijahu hanavi. Simplicius förtjänar att höras men är lite för kort för en helafton (en och en halv timme) på operan. I konsertsammanhang kunde man tänka sig spela verket tillsammans med Hartmanns violinkonsert (Concerto funebre).