Skivrecension: Lyxdukning med närproducerat
På skivan Eliangelis spelar Mikko Raasakka nyskriven finländsk klarinettmusik som uppstått i samarbete mellan kompositörer och tolkare.
Kompositioner av Antti Auvinen, Hannu Pohjannoro, Adina Dumitrescu, Perttu Haapanen, Riikka Talvitie, Olli Virtaperko. Medverkande Gregory Barrett, klarinett. (Alba)
Finland är inte bara kompositörernas, dirigenternas, sångarnas och pianisternas förlovade land utan i lika hög grad klarinettisternas. Traditionen går tillbaka till Crusells dagar och av dagens stora namn kommer man att tänka på Kari Kriikku, Christoffer Sundqvist, Heikki Nikula och givetvis de emigrerade Björn Nyman och Olli Leppäniemi för att nämna några.
Mikko Raasakka är en klarinettist som i likhet med Kriikku, Sundqvist och Nikula vikt en betydande del av sin tid åt att beställa och framföra ny musik. Skivan Eliangelis rymmer nyskriven finländsk klarinettmusik som uppstått i samarbete mellan kompositörer och tolkare. Skivan omfattar sex helheter av sex tonsättare, som alla skrivit ungefär lika långa stycken (från sju till drygt tretton minuter). Musiken är genomgående experimentell, sökande efter nya uttryckssätt utan att förbise de gamla.
Ta till exempel Perttu Haapanens sjudelade Amygdala för soloklarinett. De båda ”sångerna” som inleder och avslutar helheten bygger i sin helhet på sällsynt vackra, långa, stillsamma toner som ställs sida vid sida och hörs i förhållande till varandra. Det teatrala inslaget är ständigt närvarande och femte satsen blir något av en akustisk berg-och-dal-bana.
I Olli Virtaperkos femdelade Glass Orifice för klarinett och basklarinett (Raasakka och Gregory Barrett) går tankarna till ett glasharmonium med sina skimrande ljud. Satstitlar som The Glass Anus tyder på tråkig sensationslystnad, men musiken är intressant. Som vackrast och mest påträngande är ljudvärlden i sista satsen Orifices of Glass Eyes & Mouth.
I Riikka Talvities Broken Lullaby för klarinett och basklarinett finns mot slutet en rytmisk sväng som känns verkligt bra när den väl kommer i gång. Hannu Pohjannoros saari, rannaton skrivet för klarinett och ljudband är ett av skivans mest fascinerande stycken med sin experimentella, hemlighetsfulla ljudvärld.
I Antti Auvinens Eliangelis är tonsättaren betydligt snällare till uttrycket än jag vant mig vid, något som passar mig utmärkt. Också i sin snällhet är den här musiken nämligen tankeväckande. Och i Adina Dumitrescus Necklace känner man av balkaninfluenserna i den rytmiska lekfullheten, melodislingorna och klarinettistens kvasiavantgardistiska muntra rop.
Genom hela skivan löper den enda döda tonsättarens, Tauno Marttinens (1912–2008) Illusion opus 214 (1982), vars fragment sprängts in som kilar mellan de nyskrivna större helheterna, samtidigt som stycket framförs i sin helhet på sista spåret.
Mikko Raasakka och Gregory Barrett spelar båda levande, skickligt och inlevelsefullt. Själv reagerar jag på att skivan är sällsynt väl inspelad, som ett levande hörspel (speciellt Pohjannoro). Klarinetten kommer nära men är omgiven av atmosfär. Mikko Murtoniemis inspelning i kyrkorna i Sjundeå, Lovisa och Kervo är ett stiligt hantverk.
Mikko Raasakka spelar mera ny finsk klarinettmusik i Musikhusets Cameratasal fredagen den 28.11 kl. 19. Helt andra tonsättare!